Sida 22
Till sjös
solstrålen i mörkret, tröstarinnan i sorgen, och det är detsamma som en hustru i ett hem. Så följ mig då dit, Ellen.»
»Edgar» . . . Hon behöfde inte säga något mer, ty i detta enda lilla ord låg så mycken trofasthet, så mycken kärlek, att han förstod hennes hjertas mening lika väl, som om hon tydligt sagt det åt honom.
»Godnatt då, min älskling, nej, min hustru, mitt lif, mitt allt; god natt och dröm om mig. Gud gifve att jag en dag kunde göra dig lifvet så gladt, som jag i denna stund vill det.»
Och så kysste han henne och gick. Hennes blick följde honom som när det käraste man har försvinner. Om man vill se ett vackert uttryck i en qvinnas ögon, så skall man se i dem då hon ser efter den hon älskar. Deruti ligger tro och hopp och kärlek så harmoniskt fördelade, att uttrycket inte lemnar rum för några känslor af lägre art. Onkeln och Ellen voro allena.
»Jag vet ej hur det är, onkel, men mitt hjerta känner sig så beklämdt denna qväll; det är som jag kände, att något ondt skulle hända oss; men jag oroar dig ju onödigtvis. Godnatt, onkel lilla, hur skall jag kunna tacka dig hvar qväll, som du förtjenar.»
»Godnatt, Ellen min; äfven jag känner en oro, sådan som jag förr kände vid en annalkande fara, men det har dervid alltid varit min tröst, att Gud vakar. Låtom oss hoppas på hans mäktiga beskydd. Godnatt!»
De gingo hvar och en till sitt, lade sig och trots oron tog sömnen snart ut sin rätt, och inom kort sofvo de båda så godt som den gör, hvilken har ett rent samvete.
Under denna tid samlade sig 10 man, utom Curt och Klas, för att störa denna sömn. »Du Klas», kommenderade Curt, »tager befälet. Sedan du inkommit i trädgården öppnar Johan, som är van vid sådant der, dörren till huset, ni inträden så fort I kunnen och så
Källa: Project Runeberg ·