Sida 21
Till sjös
så tungt i själen denna qväll. Förr hade himlen synts dem så fager och blå, de sågo visserligen inga moln, men de fruktade dem. Isynnerhet kände sig Ellen mera olycklig denna dag, än hon gjort på länge. Det är ju alltid så med qvinnan, att hon i den högsta fröjd också bär inom sig aningar om den högsta smärta. Och i sanning! de hade skäl att frukta, dessa begge älskande.
»Onkel, hjelp mig du att beveka Ellen!»
»Hvartill då?»
»Att redan nu bli min hustru, att bli min egen lilla trofasta Ellen; det är som jag inte skulle ha henne säkert förr, än hon bär mitt namn och sitter i mitt hem.»
»Kära Edgar», sade Ellen, »äro vi icke lika lyckliga här. Ännu kunna vi ju vänta någon tid. Ser du, jag är ännu för mycket uppskakad, för mycket sorgsen, att med lugn kunna träda in i ett så vigtigt kall som en husmoders. Derför låtom oss dröja, ännu någon tid.»
Klockan slog tio.
»Ja, kära barn», sade onkeln, »får jag säga så gillar jag Edgars plan. Äfven jag känner mig orolig, jag vet ej hvarför, men det blir bättre då du är hans hustru, helt och hållet hans, då kan han skydda dig bättre än jag kan det, jag som endast är en gammal gubbe som snart lutar ner mot grafven. Ellen, gör du som han vill.»
»Ja, Ellen», sade Edgar, »blif min hustru, nu snart, genast, i dag bättre än i morgon, i morgon bättre är i öfvermorgon. Tro mig min egen älskling, äfven jag är lycklig i det nuvarande, äfven jag finner det helt naturligt, att du önskar ännu en tid återhemta dig; men ser du, Ellen min, i mitt hem, hvad säger jag, i vårt hem skall du nog känna dig. Hem, hvad det ordet ändå har en underbar klang, isynnerhet nu då du följer mig dit . . . då blir du
Källa: Project Runeberg ·