Sida 20
Till sjös
sig att forska efter Ellen med alla de honom till buds stående medel. Snart upptäckte han också hennes vistelseort och nu började han rufva på ett bofstycke, som var honom fullkomligt värdigt. Det var underligt . . . men denne man älskade Ellen, om man annars vill vanhelga denna känsla med att antaga det han kunde känna den. Hela hans kärlek till hennes mor med den förtviflade passion han för henne hyste, flammade upp på nytt och det med desto väldigare glöd, som den länge blifvit qväfd. Nu flammade den på nytt, nu brann den lika starkt som förr och nu svor han, att han skulle ega denna qvinna, att han skulle famna henne så att hela jorden skulle stå stilla för hans själ, om också han skulle röfva bort henne, om också detta famntag skulle ske med våld. Han kallade till sig Klas, sin medhjelpare och löjtnant.
»Låt skeppet vara färdigt att afgå kl. 1 i natt.»
»Ja, kapten.»
»Dernäst skall du låta gossarna möta mig kl. half tolf. Vi ha en expedition att utföra.»
»Skola stråkarna med?»
»Ja, och instrumentet de skola spela på är mödan värd.»
»Får jag gå med?»
»Du?»
»Ja hvarför icke?»
»Nej hvarför inte? du skall få gå först, det gäller att föra bort en flicka.»
»Godt, jag skall gå i spetsen»; dermed gick Klas sin väg.
När han hade gått gick Curt upp. »Ha, ha, ha, ypperligt», utropade han, »nu blir Ellen min och jag hämnad. Det blir den vansinnigas son som skall föra den vansinnigas dotter i mina armar!»
Klas var Ellens bror.
På samma dag sutto de båda älskande trygga och säkra i sitt hem hos onkeln. Det kändes dem likväl
Källa: Project Runeberg ·