Sida 19
Till sjös
välkommen i mitt hus min dotter!» Djupt rörd och tacksam kastade Ellen sig till hans bröst. O huru annorlunda kändes icke detta emot Curt, hvars faderliga omfamning alltid kom henne att darra af rädsla. Derpå berättade de unga hela Ellens historia. Djupt intresserad hörde den gamle på och när det var slut begärde han att få se det papper Curt lemnat henne från hennes mor. Så snart han fick se detta papper bleknade han. De unga skyndade till, men då fattade han sig hastigt i det han sade: »Låtom oss tacka Gud, mina vänner, ty du, min dotter, har undgått en stor fara. Jag känner den som du kallar din onkel. Denne man har förfalskat dina papper. Jag svär dig det vid min heder.»
»Hvem är då denne man?» frågade Edgar och Ellen på samma gång.
»Denne man är djefvulen i menniskogestalt, nu känner jag honom; denne man är det onda och jag är . . .» här afbröt sig den gamle i det han bleknade.
»Du, onkel, är . .»
»Jag är rättfärdighetens röst och vedergällningens utöfvare. Varen lugna mina barn.»
Och nu var det sista molnet bortsopadt från deras lyckas himmel.
Men då Curt efter den sagda tiden återkom, var Ellen borta.
Till sjös.
Ellen hade naturligtvis blifvit qvar hos Edgars onkel, som ingenting högre önskade, när han lärt känna henne, än att få behålla henne hos sig för alltid. Edgar simmade som i ett haf af sällhet och aldrig hade himmeln synts Ellen hvarken så blå eller så nära som nu.
Men den som kände något helt annat i sitt bröst det var Curt. Utom sig af raseri och hat, företog han
Källa: Project Runeberg ·