Sida 18
Hur en ordenslokal ser ut
tillstod hon å sin sida, att hon ville både lefva och dö för honom och med honom. Och så bredde kärleken sitt solsken öfver dem, oskulden bevarade dem, och några dagar flöto sålunda fram under glädje och under ett aldrig fördunkladt solsken, till dess Ellen en dag påminde sig Curts återkomst. Berusad af sin nyfödda lycka, hade hon alldeles glömt honom. Det sälla ögonblicket kom henne att glömma, det som varit och som skulle komma. Men nu ställde verkligheten framför henne i sin förfärliga skepnad, med Curt i förgrunden. Att blifva hans maka . . . nej och tusen gånger nej. Förr, innan hon sett Edgar, då skulle hon möjligen kunnat öfvervinna sin motvilja för honom och räddat sig på sådant sätt, men nu: förr dö än blifva en annans hustru än Edgars.
Till slut beslöt hon att omtala allt för Edgar. Hon gjorde det. Han, likasom hon, blef förtviflad, men hastigt ljusnade hans anlete och i det han reste sig upp sade han: »Ellen, sätt på dig dina ytterkläder och följ mig . . . men genast hör du, genast.»
»Edgar!»
»Missförstå mig ej . . . inte en gång en fläck får hvila på den, som en dag skall blifva min hustru. Men jag skall föra dig till min onkel. Vänta mig, jag är strax tillbaka med en vagn.»
Sagdt och gjordt. Ellen lade ihop sina småsaker, sin moders bref och några andra papper och följde med Edgar. När de kommo till »amerikanaren» satt denne och undervisade två små barn, som han fått reda på under sin promenad.
»Här onkel», sade Edgar, »får jag föreställa dig min blifvande hustru.»
Onkeln såg upp utan att blifva så särdeles missnöjd. Derpå såg han den högt rodnande Ellen i ansigtet, skarpt och dock på samma gång mildt. Undersökningen måtte ha utfallit till hennes fördel, ty mildt och allvarligt sade han till den unga flickan: »Vi
Källa: Project Runeberg ·