Sida 17
Hur en ordenslokal ser ut
bättre i denna värme än bara vatten, var så god.» Vi äro säkra på, att Edgar skulle druckit ur glaset, om det varit gift i detsamma.
»Ett härligt vin», sade Edgar sedan han tömt glaset.
»Ett glas till?» frågade Ellen.
»Tack och hjertlig tack . . . men min vackra värdinna, tillåt att jag presenterar mig; mitt namn är Edgar Pistolhjelm, jag är en ung man, som ni ser, utan anspråk, utan någon hög samhällsställning, men oberoende och fri som vinden i luften.»
Ellen smålog. Så hade ingen talat med henne förut.
»Ett glas till, min herre?»
»Tack; men hvem är ni, min artiga värdinna? om jag djerfves fråga.»
»Hvem jag är: en stackars fader- och moderlös flicka, som endast har sin onkel i verlden.»
»Han är nu borta?»
»Ja.»
»Och ni vågar bo här ensam?»
»Hvarföre inte det?»
»Ni är ju en riktigt tapper ung dam ni, nästan lika tapper som vacker . . . Åhnej! det är då inte möjligt. Men jag vågar inte uppehålla Er längre nu. Vågar jag fråga Er: om jag en gång till skulle blifva trött, får jag hvila ut här då?»
»Ja», hviskade Ellen, i det hon rodnade som en den vackraste ros om sommaren.
»Tack», hviskade Edgar tillbaka, i det han tryckte hennes lilla vackra hand. Derpå kastade han sig upp på hästen och red derifrån.
Det är klart att Edgar kände sig »trött» hvarje dag och hvilade sig alltid i »det fördömda huset», öfver hvilket den första kärleken hos två unga oskyldiga personer kastade sitt försonande skimmer. Efter 8 dagar var Edgar så förälskad i Ellen att han inte kunde lefva utan henne, och en vacker morgon vid 10-tiden
Källa: Project Runeberg ·