Sida 16
Hur en ordenslokal ser ut
gift, haft egna barn, men att begge två blifvit honom frånryckta genom döden. Nu hade han fästat all den ömhet han var mäktig vid Edgar och de fattiga. Edgar förtjenade också detta deltagande. Utrustad af naturen med ett godt hjerta, ett öppet sinne för det goda och sköna, ett vackert yttre, hade han aldrig i sitt lif, om man undantager ett och annat litet snedsprång, begått någon handling, som kunnat förverka denna onkelns goda tanke om honom. Han var som sagdt är denna dag i färd med att öfverlägga om hvar han lämpligast skulle tillbringa sin dag. Till slut beslöt han sig för att helsa på sin onkel och sedan rida ut. Men så fick visiten uppskjutas, och snart var han på väg till häst ut åt söder. Det var en varm dag; solen brände ganska het och hästen svettades jemmerliga, hvarförutom ryttaren började att känna sig mer än vanligt torr i halsen. Som han lemnat staden kunde han inte träffa på något förfriskningsställe, men snart fick han syn på ett hus, som låg alldeles ensamt strax till venster om vägen. Han red dit och knackade på. Det var »det fördömda huset.» På hans knackning svarade en fruntimmersröst: »stig in.» »Aha!» tänkte vår unge vän, det artar sig till ett litet äfventyr» . . . (ni hör att han inte var felfri.) »Desto bättre», tänkte han och steg på. Då han fick se Ellen, ty det var naturligtvis hon, blef han förlägen. Hon var också öfvermåttan skön i sin sorg. Edgar studsade ovilkorligt tillbaka, men han fattade sig snart.
»Jag ber er om förlåtelse, fröken, att jag så dristigt klappade på dörren, men jag var nära att förgås af törst och vågar derför be Er om ett glas vatten.»
»Med nöje min herre, var så god och stig in och tag plats.»
Ellen bjöd honom en stol och slog sedan i ett glas vin, hvilket hon bjöd honom i det hon rodnande sade: »Försmå icke ett glas vin, jag tror att det läskar
Källa: Project Runeberg ·