Sida 15
Hur en ordenslokal ser ut
utslungat. Curt tillochmed blef allvarsam. Sedan han slutat satte han sig ner, fyllde en bägare, steg upp och sade högt:
»Alla stupstockskandidaters skål! Dricken, mina vänner, det är icke blod i bägaren. Lefve vi sjelfva!»
Curt hviskade för sig sjelf, under det han med ett hånleende drack i botten: »guldet glimmar ändå under slaggen . . . men vänta du, den vansinnigas son skall nog sluta der du tänkt» . . . högt tillade han sedan: »kamrater, vår unge löjtnants skål.» Orgien fortsattes tills morgonen grydde.
Vin och kärlek.
Några dagar efter ofvanstående händelse gick Edgar Pistolhjelm försänkt i djupa funderingar öfver hur han skulle fördrifva sin dag som bäst. Han stod alldeles ensam i verlden, hade en liten nätt förmögenhet och skulle få en ännu större efter sin morbror, amerikanaren, som han kallades derför att han deltagit i det sista amerikanska frihetskriget. Denna onkel var en i sitt slag märvärdig menniska, och som han kommer att ingripa i vår berättelse, skola vi framställa honom för läsaren.
Det finnes menniskor som i ett hårdt skal gömmer det varmaste hjerta, som alltid äro redo att stå sina medmenniskor till hjelp i råd och dåd. Deras resa genom lifvet är full af uppoffringar för andra. Blott deras eget samvete säger dem att de gjort rätt, äro de belönde så, att de kunna hoppas att en dag nå hamnen. Det är i den säkra tron, som de med lugn tänka på grafven. Sådan var amerikanaren. Med flit och sparsamhet hade han efter krigets slut i Amerika sammanspart en förmögenhet, som satt honom i stånd att utöfva den vidsträcktaste barmhertighet. Af hans lif derute kände man inte mycket. Han talade sällan om sina bedrifter. Det enda man visste var att han varit
Källa: Project Runeberg ·