Sida 24
Gud vakar
förfärliga sanningen stod för hennes själ och ropade till henne med förtviflans stämma, att hon var förlorad för Edgar, förlorad för sig sjelf, förlorad för hedern, menniskorna och samhället. Ehuru hon inte sett Curt tviflade hon inte ett ögonblick på, att det var han som bortfört henne och som nu skulle göra allt för att fullgöra sitt hot mot henne och taga henne till hustru. Och kanske icke en gång den, kanske skulle han den ovärdige! . . . Ah, hon var nära att svimma en gång till, då hennes tanke föll på, att hon befann sig der i en föga passande drägt. Utom sig af blygsel sökte hon dölja sig, då hon till sin outsägliga glädje fann, att det låg kläder bredvid henne. Curt hade nämligen låtit föra dit sådana. Hon klädde sig hastigt och kände sig sedermera något lugnad af att veta sig åtminstone icke vara så blottställd för hans ögon, om hon ock annars var i hans våld. Knappt hade hon fullbordat denna klädsel förr än Curt kom ned i kajutan. Han såg lugn och besinningsfull ut och kring hans mun lekte detta smilande leende, som så ofta förskräckt Ellen. Han gick fram till henne och sade i en så kall, förfärande isig ton, att det i hennes hjetr:a skälfde af fruktan. »Förlåt min lilla dufva, att jag tagit igen min egendom. Den befann sig i händer, som jag inte tyckte om. Nu tror jag vi kunna göra upp räkningen med hvarandra.» Han närmade sig henne med flammande ögon och brinnande kinder.
»Tillbaka, usling!» ropade Ellen.
»Usling? ett sådant kärälskeligt språk du talar, min egen lilla dufva.»
»Ja usling, ty hvarför vill du plåga en stackars flicka såsom aldrig gjort dig det minsta förnär i hela sitt lif. Jag visste icke förr skälet till den motvilja du ingaf mig; nu känner jag det, du är en usling inför både Gud och menniskor, en man den en qvinna icke kan älska, ty han är icke en gång värd hennes hat, ty det enda jag kan känna för dig är förakt.»
Källa: Project Runeberg ·