Sida 36
Giftet
denna gång darrade hon inte; hon såg honom lugnt och klart i ögat, alldeles som om denna situation, hur förfärlig den än var, aldrig rört henne det minsta; hon nästan log.
»Jag tror den lilla dufvan icke är så rädd nu mera», sade Curt med ett djefvulskt småleende, »tror du nu på varaktigheten af mina känslor?»
»Jag föraktar dig.»
»Åh, min sköna, icke så bråttom, denna gång, inte så bråttom; denna gång skall ingen Klas rycka dig ur mina armar. Du vet väl att han är din bror, eller hur?»
»Jag vet det.»
»Nåväl, men du vet icke allt. Här i detta rum dog din mor, här i denna säng som står der hvilade hon, vansinnig af sorg emedan jag dödat din far. Förstår du, hon hade bedragit mig på hela mitt lifs lycka, på allt hvad jag hoppats, och han var hennes medbrottsling; derför dödade jag honom utan försköning. Derpå svor jag att hämnas mitt öde så stort, så väldigt och så starkt, att det bål jag ville tända som försoning åt den bättre del af mig sjelf, som din moder förstört, skulle lysa vida kring. Jag röck dig här ifrån din moders sida, hennes förbannelse följde mig ut i den mörka natten, dit jag skyndade ut med dig; hennes andra barn, Klas, lika gammal som du, qvidde vid hennes sida; morgonen derpå var hon död, men du var i mitt våld och du skulle gälda allt hvad hon brutit.»
Ellen stod som stelnad af fasa.
»Och så intogs jag af samma kärlek till dig som till din mor. Du var lika skön som hon, lika vän och lika blid som hon. Du hade kunnat blifva en stråle af hopp i min själ, men du föredrog att släcka ut hvarje hopp hos mig, du föredrog att blifva en annans . . . men nu skall du blifva min, min egen . . .
Källa: Project Runeberg ·