Sida 37
Giftet
min brud, mitt lif, mitt allt, till dess att du en dag dör i min famn, som rosen för höstens vindar.»
»Tillbaka, mördare!»
»Mördare, ha, ha, ha, mördare, och hvad är det du menar med mördare. Din moder mördade hela min ungdomstro, hela den rika natur, som slog ut i fager blom i min själ, den lät hon vissna. Nu är det natt der, men icke dödens natt. Nej, en sådan der sommarnatt, då luften är qvaf och berusande, då blommorna glöda och sinnet veknar, då hjertat skälfver och pulsarna slå, en sådan der natt, då njutning, sällhet och fröjder vinka oss.»
»Tillbaka, mördare, eller . . .»
»Eller du flyr kanhända . . . åh nej, du flyr icke så långt att icke min arm hinner dig, att icke mitt hjerta dessförinnan skall hafva klappat mot ditt. Kom, sköna flicka, ser du icke hur nöjet vinkar och natten flyr.»
Den uslingen nalkades henne för att fatta kring hennes lif. Förgäfves sökte han att beherrska henne, förgäfves bad hon honom vid allt hvad han hade heligt att han skulle släppa henne, men förgäfves, allt närmare kom han, allt vildare glödde hans blickar; med en förtviflans styrka slet hon sig lös och i ett drag röck hon upp sin lilla flaska och — tömde den.
»Så litet fruktar jag dig», sade hon till Curt, som stannade utom sig af fasa, »i denna flaska låg befrielsens ande . . . den skall låta mig fly från dig.»
»Förbannelse!»
»Ja, förbannelse . . . det vare din dom äfven från mig. — Dock nej . . . nu vill jag icke förbanna någon, icke en gång dig. Blif hvad du en gång kunnat blifva, god och mild . . .»
»God . . . ha ha ha, god, och detta säger du nu, då jag dödat dig också?»
»Ja, just derföre . . . nu ser jag . . . den mycket älskat varder mycket förlåtet . . . . förlåt du
Källa: Project Runeberg ·