Sida 38
Giftet
ock min mor . . . Edgar, jag ser dig . . . jag ser dig — nu skall ingen skilja oss åt . . . nej ingen . . . ser du stjernorna . . . ser du hur de glindra — hopp . . . tro . . . och . . . kärl. . .» Hon hann inte fullborda. Ellen var död.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
När Onkeln kom hem om natten fick han genast veta att Ellen gått ut till Edgar, som var nära döden. Utom sig skyndade han till Edgar, men just då han skulle gå ur sin port fick han syn på en ung man som stod der.
»Ni här så sent?»
»Ni känner mig då?»
»Ja, hvar är Ellen, hvar har ni henne? säg det för Guds skull.»
»Hvem är ni, som gör en sådan fråga?»
»Hennes bror.»
»Ah . . . Ni . . . Ellen . . . Gud bevare oss, stackars barn! Edgar är nära döden och Ellen har skyndat dit.»
»Ensam?»
»Ja.»
»För Guds skull låtom oss skynda.» Och de skyndade hem till Edgar och funno honom naturligtvis liggande i sin säng hel och frisk. Utom sig af raseri och sorg öfverlade de tre männen hvad som var att göra. Edgar föreslog att de genast skulle begifva sig till det fördömda huset och der göra sig underrättade om hon ej var der. Sagdt och gjordt! Inom mindre än tjugo minuter voro de der. Dörren var låst, de sprängde den och . . . Gud hvilken syn som mötte dem . . . Ellen utsträckt på golfvet, likblek och med slutna ögon, utan tecken till lif, och knäböjd bredvid henne med ryggen mot dörren Curt, som inte en gång märkt att de kommit in. Likasom bedöfvade stannade de; men strax derpå uppgaf Edgar ett skri, ett
Källa: Project Runeberg ·