Sida 5
Prolog
vaknade den vansinniga; knappt hade hon fått ögonen på den främmande förr än hon utstötte ett skri i det hon famlade efter barnen, liksom hon velat skydda dem för den främmande.
»Du här?!!» skrek hon i förtviflan; förnuftet hade återvändt.
»Ja, Anna, att kräfva hämd har jag kommit.»
»Hämd? Är du ej nog hämnad?»
»Nej, först då, när I alla lidit så som jag, då är den fullbordad.»
»Och när blir det?»
»Fädrens missgerning straffas inpå barnen, så står det, ser du, och jag . . .»
Han kastade en blick på barnen, att blodet stelnade i den vansinnigas ådror.
»Hvad vill du?»
»Minns du, Anna, 6 år sedan . . . då var du lika röd och vacker som du nu är blek och aftärd. Då var jag lika glad och god, som jag nu är dyster och ond. Jag älskade dig så, som min själ kan älska. Alla mina tankar, alla mina känslor hade endast ett mål, och det var du. Och du sade att du älskade mig tillbaka . . . Då kom denne eländige i din och min vän . . . Du blef hans hustru och jag . . . jag tillbragte dagarne utanför din boning för att ett enda ögonblick få se dig, och nätterna utanför ditt fönster, beherrskad af alla svartsjukans onda andar, förbannande dig och honom, som njöt af den lycka, han stulit från mig. Hastigt en dag för 3 år sedan försvann din man — han var död — och det var jag som dödat honom.»
»Oh . . . jag anade det.»
»Men denna hämd var icke nog. Fädrens missgerningar skola straffas på barnen — och nu har jag kommit att kräfva den ut hel och hållen.»
»Vill du döda dem ock?» Den sjuka andades knappast.
Källa: Project Runeberg ·