Sida 6
Prolog
»Nej, bättre hämd vill jag taga . . . Din son får du behålla; uppväxt i fattigdom och elände, omgifven af alla frestelser, skall hans straff nog komma . . . men din dotter, henne tager jag hand om . . . och när hon en gäng blifvit fullväxt . . . då skall hon bli försoningen för allt . . . jag skall fostra henne till min älskarinna . . . till min frilla . . . och den sorg och skam . . . jag känt . . . den skall hon gälda . . .»
»Nåd, barmhertighet!» qvidde den stackars qvinnan.
»Nåd . . . ha! ha! ha! Och ha'n I känt någon sådan med mig . . . ha'n I icke behandlat mig som ett oskäligt djur, det man kunde behandla efter behag.»
»Miskund . . . för Herrans skull!»
»För Herrens skull . . . Nej, om du besvor mig vid min egen mor, jag slöte ändå till mitt hjerta . . . Farväl . . . nu tager jag henne med på färden.»
Barnen hade krupit tillsammans . . . med anleten, stelnade af fasa, hade de slagit armarna kring hvarandras hals. Den förfärlige slet flickan, som jemrade sig högt, från brodren och skyndade sig ut i den mörka natten.
— — — —
Morgonen derpå, när grannarne kommo in, funno de en döende gubbe, blödande ur ett sår, en qvinna, som låg död och vid sängens fot ett sofvande barn. Vid gossens fötter låg ett papper, och på detta papper stod med skälfvande, nästan oläsliga bokstäfver:
»Jag . . . anklagar . . . Curt Armsköld . . . för min död . . . och jag förbannar ho . . .»
Meningen var oafslutad. Döden hade afbrutit förbannelsen.
Då man efterhörde den som bar detta namn var han försvunnen. Gossen togs i vård af några barmhertiga mennniskor . . . men huset ville ingen bo uti. Det stod i många år tomt och öde. Folket kallade det för »Det förbannade huset.»
*
Källa: Project Runeberg ·