Sida 29
Gud vakar
Utom sig af smärta och förtvifian släppte Edgar sitt tag och tog bindeln ur hans mun.
»Hennes broder kan jag dock ej döda», sade han. »du är fri, gå nu till din herre och säg honom att jag är här, att jag är din systers fästman, och han skall döda mig, liksom han skall skända din syster.»
Men Klas gick inte. Utom sig af blygsel, ångest, qval och förnedring kastade han sig till Edgars fötter och ropade snyftande: »förlåt, förlåt, förlåt.» Edgar lyfte upp honom och sade till honom: »Allt kan vara förlåtet i himmel och på jord, men hvad du brutit får du ock försona. Vill du nu dö för henne du som jag, så låtom oss rädda henne.» Klas lofvade under tårar att rädda henne eller dö med dem. »Nej», svarade Edgar, »jag tror inte på döden nu, ty hoppets stämma talar på nytt i min själ. Du Klas går att fira ner förbåten i sjön, så att vi tre kunna taga plats deri. Mig visar du först till Ellens kajuta, att jag måtte först rädda henne från honom. När detta är gjordt kommer du åter till kajutan och vi tre smyga oss ner till båten, taga plats der och, ännu äro vi icke längre från land än att vi ju kunna på något sätt taga oss i land der. Kom nu och följ mig.»
Sagdt och gjordt, de följdes åt till kaptenens kajuta, dit Klas visade Edgar. Då de närmade sig hörde de efter och till sin stora förskräckelse fingo de höra ett förskräckligt buller, halfqväfda rop och en ursinnig strid. »Tänk om vi komma försent», ropade Edgar och skyndade in. Den syn som mötte honom nästan stelnade blodet i ådrorna på honom. Ellen i denne mans armar, afdånad, blek, och utan kraft att kämpa emot, och han tryckande sina läppar mot hennes. Utom sig af hat kastade Edgar sig öfver honom, stötte knifven i hans ena axel så djupt, att han tumlade tillbaka utan att gifva ett ljud ifrån sig. Derpå tog Edgar Ellen i sina armar och skyndade ut och till Klas igen; denne höll just på att fira ner båten då de kommo.
Källa: Project Runeberg ·