Sida 10
tillföll vid hans död hans egendom helt och hållet eller delvis seignören. Dagsvärksskyldigheten var för en bonde i detta läge ändå hårdare; han var i värkligheten ännu sin herres träl.
2. De privilegierades tjänster till samhället.
Af dessa högre klasser, som voro utrustade med sådana ofantliga förmåner, kunde med fog väntas stora tjänster åt det allmänna. Man kunde vänta, att denne seignör skulle i sin landsända bli sina underlydandes föresyn och välgörare, den naturliga ledaren för alla nya, nyttiga företag, de fattiges beskyddare, en rättvis fredsdomare och utan ersättning sin orts representant och förespråkare inför konungen. På en tid, då folkbildningen står lågt och massan ännu ej är mogen för själfstyrelse, kan naturligtvis en mera upplyst högre samhällsklass göra stor nytta.
Men den ställningen hade de högre stånden i Frankrike ej velat inta. De hade skilt sin sak från folkets, såsom privilegierade samhällsklasser gärna göra. De som skulle ha varit folkets herdar, hade kommit att betraktas som snyltgäster, som drönare i kupan.
Ibland dessa privilegierade kan man skilja mellan två grupper: de som bodde kvar på sina besittningar i provinsen, och de som dragit sig till hofvet i Paris. Till den senare gruppen hörde de förnämare och rikare både bland de värdsliga och de andliga stormännen; till den förra de fattigare.
De som fortforo att bo i provinsen voro i allmänhet visst inga tyranner. Gent emot borgarena i staden framhöllo de gärna sin höga börd, men mot sina underlydande ville de vara goda husbönder, och under århundradet före revolutionen spred sig ibland dem ett visst känslosamt välgörenhetsbegär, som dock hufvudsakligen yttrade sig i allmänna fraser. Men deras makt var ganska begränsad; beröfvade stödet af sina mäktigare ståndsbröder, voro de tämligen värnlösa gent emot de kungliga ämbetsmännen. Deras förmögenhet var vanligen ej stor, men deras förnäma
