Sida 20
Vissa tjänare framtaga de olika klädespersedlarna, andra och förnämare hjälpa konungen vid påtagandet; en tjänare frambär en korg med halsdukar; konungen utväljer en, som föreståndaren för hans garderob hjälper honom att anlägga. En därför särskilt afsedd hofman frambär på en present-bricka tre näsdukar, den högsta chefen öfver konungens garderob erbjuder dem åt konungen, som utväljer en. Slutligen lämnar en hof-funktionär konungen hans hatt, handskar och käpp; konungen gör en kort bön, ger order för dagen och försvinner i sitt kabinett.
Vi nöja oss med detta prof. Man kan kanske däraf göra sig en föreställning om formaliteterna vid messan, vid måltiderna, vid promenader och jakter, vid spelbordet. och vid de kungliga festerna. Vi förstå, att detta lif måste taga konungens och hans ädlingars hela tid i anspråk. Konungen är värden, de äro hans gäster; han har intet annat att göra än tillse, att han roar sig och dem. Omgifven af allt detta folk, tvungen att röra sig med alla dessa tunga former är han nästan oförmögen att göra något för sitt land, om han eljes förmådde och ville det.
5. Lefnadssättet bland de förnäme.
Efter förebilden af detta kungliga hof, som hade sitt egentliga säte i Versailles, men som deremellan flyttade från det ena till det andra af de till ett dussin uppgående kungliga slotten, sökte de stora i Frankrike inrätta sitt lif. Dylika hof, vid hvilka man såvidt möjligt sökte efterhärma sederna och bruken i Versailles, voro ej blott de, som tillhörde de talrika prinsarna och prinsessorna af det kungliga huset; äfven de enskilda stormännen sökte efter bästa förmåga likna sin herre och mästare, konungen. En samtida författare skildrar en sådan förnäm herre: “Han förde en ansenlig stat med adliga tjänare, pager och tjänstefolk af allehanda slag och gjorde ofantliga utgifter. Hvarje dag hade han stor middag. Nästan dagligen gaf han enskild audiens. Alla vid hofvet och i staden gjorde
