Sida 4
Ludvig XIV:s (1643—1715) Frankrike; det låg sanning i hans stolta sats: “staten det är jag“. Och genom att hänsynslöst ta folkets krafter i anspråk, genom en klok blandning af list och våld hade han sett sig i stånd att trotsa och besegra eller åtminstone motstå det öfriga Europa. I hans person intog Frankrike obestridt främsta platsen bland staterna i Europa och forfor att inta denna plats äfven under hans efterträdare, fastän de ej förstodo att som han uppbära och tillgodogöra sig denna första plats i staternas råd. Och denna ledande ställning sträckte sig ej blott till de politiska förhållandena; äfven i fråga om konst, smak, moder, lefnads- och tänkesätt togos öfverallt i Europa föredömen och lagar från Frankrike. Men trots denna lysande yttre ställning var dock Frankrike besvärat af samhällslidanden, som gjorde storheten mycket osäker; knapt någonstädes hade missförhållandena nått en sådan höjd som i detta land. Åtminstone voro de säkerligen ingenstädes så djupt kända som i Frankrike.
1. Olikheten i rättigheter och skyldigheter samhällsklasserna emellan.
Man kan förstå, hvad revolutionens tal om och kamp för jämlikhet betydde, endast ifall man känner den olikhet i förmögenhet och i rättigheter, som förut rådde.
Alla de fördelar ett samhälle kan erbjuda i makt, anseende, rikedom, friheter och privilegier voro i Frankrike delade mellan presterskapet, adeln och konungen. Det öfriga folket hade hufvudsakligen skyldigheter. — De nämda förmånerna äro från början alltid ersättning för tjänster, gjorda åt samhället. Så länge dessa tjänster behöfvas och fullgöras, är det rättvist, att de betalas. Men när samhället ej längre behöfver tjänsterna, när de kanske göra skada i stället för gagn, då blir ersättningen i särskilda förmåner helt enkelt en orättvisa. — Att de privilegierade i Frankrike gjort landet stora tjänster, är ovedersägligt. Det hade funnits en tid, en lång tid, då
