Sida 3
Inledning.
Den stora franska revolutionen, som räknar 1789 som sitt begynnelseår, har en allmän, världshistorisk betydelse. De missförhållanden och samhällslidanden, som föranledde den, hade sin motsvarighet i fertalet civiliserade stater. Dess värkningar sträckte sig långt utom Frankrikes gränser, och dess resultat kunna återfinnas kanske lika väl utom som inom det land, där själfva den våldsamma krisen genomgicks. Men både i sina orsaker och i sitt förlopp är den stora revolutionen en fransk företeelse. Fastän denna historiska tilldragelse genom den underbara storheten i sitt mål, i sina medel, i hjältedater och brott hör till dem, som inbjuda till tro på afsteg från utvecklingens vanliga, orsaksbestämda sammanhang, så har den dock sin fullt tillräckliga förklaring i Frankrikes föregående historia.
För att förstå, huru en sådan rörelse kunde uppkomma, hvad den ville och åsyftade, samt hvarför den tog just dessa former, måste man känna det franska samhälle, hvars onda revolutionen afsåg att bota. Man måste känna tillståndet i Frankrike närmast före 1789, detta tillstånd, som man, sedan revolutionen gifvit uppslaget till något som tedde sig såsom helt nytt, i Frankrike kallat, den gamla samhällsordningen (“l’ancien régime“).
Om det vore så, att en starkt centraliserad regeringsmakt i det inre samt krigiska och diplomatiska framgångar i det yttre vore giltiga bevis på styrka och välstånd i ett land, då borde Frankrike vid 1700-talets början ha varit en högeligen lycklig stat. Sällan har ett lands krafter varit så fullständigt ställda till en endas disposition som i
