Sida 23
och förnuftigt sätt att lefva; det var sällskapslifvets; till och med för barnen. Det enda man gjorde för dem var därför att bereda dem för detta lif. Så fingo de små redan från barndomen öfva sig att spela kavaljerer och damer; deras viktigaste lärare var utan all fråga dansläraren.
Det är ingalunda någon lätt sak att bilda sig en riktig föreställning om de högre franska samhällsklassernas lif under årtiondena närmast före revolutionen. Nutiden erbjuder intet motsvarande. Med hofvet som medelpunkt hade Frankrikes aristokrati bildat en liten afskild värld för sig själf, en värld, der ingen obehörig, intet störande fick tillträde. Man afstod från den ledande platsen i samhället, från stats- och provinsstyrelsen, man offrade förmögenhet, hustru och barn, allt offrade man för att delta i detta glänsande, dådlösa sällskapslif. Hela lifvet var för dem som fått tillträde till denna värld, en enda stor fest, där man lefde i det hejdlösaste öfverflöd, där man sjöng, dansade och skämtade, där man sade hvarandra artigheter, lät det ena kärleksäfventyret aflösa det andra, där man med ett ord inte hade mer än en uppgift: att njuta af lifvet så mycket som möjligt.
Men om några i samhället skola endast roa sig, behöfs det, att det arbetas och slites så mycket mer på andra håll.
6. Folkets tillstånd.
“Man ser vissa skygga djur, hanar och honor, spridda öfver landet, svarta, blyfärgade, brända af solen, fjättrade vid jorden, i hvilken de rota och gräfva med envis ihärdighet. De ha ett slags mänsklig röst, och då de resa sig upp visa de ett mänskligt anlete; det är värkligen också människor. Om natten dra de sig tillbaka i kulor, i hvilka de lefva af svart bröd, vatten och rötter. De bespara andra människor att så, arbeta och skörda för sitt lifsuppehälle, och de förtjäna sålunda att ej sakna det bröd de själfva frambragt.“ Så beskrefs den franske bonden
