Sida 15
frihetsfiendtligaste elementet inom den franska staten. Och i deras händer låg den smula skydd man ännu hade mot konungamaktens missbruk. Den förnämsta af de franska öfverdomstolarna, parlamentet i Paris, gjorde anspråk på att äga ett slags kontrolleringsrätt öfver de kungliga förordningarna. Men detta anspråk var bestridt. I alla händelser voro dessa konservative ämbetsmän ej de rätte att bevaka frihetens intressen gent emot en kraftig och despotisk regent.
Men så fans då häller intet värn emot honom. Af kommunal själfstyrelse fans i Frankrike krappast ett spår kvar, och de högre klasserna, som möjligen hade kunnat göra sin röst hörd, hade låtit sin mun stoppas till af de feta bitar, som kastades till dem från konungens bord.
3. Konungamakten.
Hos konungen hade den makt samlats, som vridits ur händerna på folket och på de privilegierade. Taine anmärker med rätta, att hvarken sysslolösheten eller allmakten passa för den mänskliga naturen; den absoluta konungen, som kan göra allt, liksom den ovärksamma aristokratien, som ej har något att göra, sluta med att bli onyttiga och skadliga. Då konungen hade samlat all makt hos sig, hade han ock därmed åtagit sig förpliktelse att uträtta allt, hvilket naturligtvis öfversteg mänskliga krafter. Därför hade i Frankrike den oinskränkta monarkien medfört en starkt centraliserad förvaltning. Förvaltningens arbete och myndighet lågo i händerna på de nyss nämde intendenterna och deras lågättade biträden. Intendenterna i sin ordning voro fullständigt beroende af generalkontrollören (finansministern), bisittare i statsrådet. Detta var visserligen förvaltningens medelpunkt, men saknade själfständighet, och de ofrälse eller lågadliga medlemmarna hade att söka hela sitt stöd i konungens gunst. Detta stora maskineri arbetade olikformigt, utan offentlig kontroll. Det behöfdes från konungens sida en oaflåtlig uppmärksamhet, en outtröttlig
