Sida 29
skråna. Klass stod mot klass, individ mot individ. Samhället var färdigt att falla sönder. Kraftiga botemedel voro af nöden. Innan ett allmänt missnöje, sådant som nu jäste i Frankrike, bryter ut i våldsamma handlingar, tar det sig uttryck i ord, i reform-förslag.
7. Upplysningsfilosofien.
Det är literaturens och samhällsvetenskapernas sak att ge ord åt nöden och föreslå botemedlen. Frankrike hade under Ludvig XIV haft en literatur, som i formfulländning söker sin like. Men den hade varit hufvudsakligen en njutningskälla för de förnäma och hade stolt hållit sig ifrån hvarje beröring med samtidens frågor och lidanden. Men vid midten af 1700-talet uppstod i Frankrike en ny andlig rörelse med ett helt annat skaplynne. I historien är denna rörelse känd under namn at upplysningsfilosofien. Den hade framgått ur en nyvaknad ifver för naturvetenskaplig forskning. Denna forskning hade gifvit resultat, som vände upp och ned på en hel del gamla föreställningar, och dessutom hade den fört med sig denna lust att undersöka och pröfva, som är för naturforskningen egen. Och denna lust förde forskarna med sig äfven på andra områden än de rent naturvetenskapliga. Sedan forskningsifvern en gång vaknat, och man slutat att tugga om den gamla innötta läxan gång på gång, fick man på en gång ögonen upp för huru mycket osant och förvänt det gafs på alla håll. Forskningen och literaturen kommo att bilda en kraftig opposition mot det bestående. Skoningslöst gick man att undersöka de gamla s. k. sanningarna, och den nya riktningens målsmän drogo ej i betänkande att fritt och skarpt säga ut, när de funno något som enligt deras måttstock ej dugde. I första hand gingo upplysningsfilosofernas bemödanden ut på att göra slut på den blinda tro, den auktoritetstro, som var det orubbliga stödet för all villfarelse, och som hindrade alla reformer. Af denna auktoritetstro fans vid denna tid mera än vi kunna
