Tillståndet i Frankrike före revolutionen 1789

energi, ett ofelbart omdöme, en militärisk stränghet, en öfverlägsen begåfning för att komma denna apparat att värka drägligt. Ludvig XIV hade några af de egenskaper som fordrades, men allt hans görande och låtande led af det felet, att det utgick från en obegränsad egoism och hade tillfredsställandet af begäret efter egen storhet till sitt första ögonmärke. Ludvig XV (1715—1774) ville alls intet göra. Han såg i sin makt hufvudsakligen möjligheten att tillfredsställa ett gränslöst njutningsbegär. Ludvig XVI hade god vilja, men hos honom brast förmågan. Han lyckades ej drifva det längre än till stor sparsamhet och ordentlighet i egna affarer. Att personligen åstadkomma någon reform i statsstyrelsen förmådde han ej.

För resten hade hos de franska konungarna känslan af att vara statens och folkets tjänare med växande makt småningom försvunnit. De hade kommit att betrakta riket som sin privategendom, hvarmed de kunde förfara efter godtfinnande. Om en godsägare slösar och förstör sina penningar, så är det hans ensak, hvarför ingen människa har rätt att säga honom ett hårdt ord. Och denna uppfattning, att statens inkomster voro konungens enskilda egendom, den hade fullständigt trängt in i det allmänna medvetandet. Tanken att inskränka konungen till en bestämd civillista, omfattande endast en bråkdel af statsintäkterna, säger Taine, skulle förefallit 1700-talets fransmän mycket mera orimlig än om man i våra dagar väckte förslag om att dela hvarje millionärs förmögenhet i två delar och låta honom behålla den mindre. Man får en riktigare syn på denna enväldiga franska konung, om man fasthåller, att han och alla andra sågo i Frankrike ett ofantligt stort jordagods, hvars seignör konungen var. Det kan ju hända, att han finner sina intressen stämma öfverens med de underlydandes väl. Men inte är det säkert. Och i alla händelser har han såsom en annan privatman hustru, barn, släktingar, älskarinnor, vänner och smickrare, hvilkas fordringar i första hand mäste tillfredsställas. Folkets fordringar komma först i andra hand, om de komma alls. Alla de krig, som börjades af Frankrike under århundradet närmast före revolutionen, hade sin anledning i konungens personliga önskningar, i sårad fåfänga, i familjeintressen eller i svaghet för en kvinna. — I sitt enskilda lif erinrade konungen om en af de andra store herrarna, fastän