Fredsrörelsen : en framställning af de modärna sträfvandena att ersätta krig med skiljedom

ESF SSOSER TSE ONE ARTE Dee ASG Er ORANGE N SUFESE NES N RESANS SSR En on NINE STORES SA RK de Or rag DON TLS 2 GA 2 SITTA regga Ra Re fr ET öka REM SANT KET

DE VANLIGASTE INVÄNDNINGARNA MOT SKILJEDOM. 35

ehuru domarne under deras utarbetande ej hade någon lagbok att rätta sig efter. Emellertid kan man ju nog tänka sig, att när skiljedomsprincipen blir allmän, ett be- hof skall visa sig af mera detaljerade lagbestämmelser än de grundprinciper, som redan i det ursprungliga skilje- domsfördraget måste finnas upptagna och erkända. Om så skulle bli händelsen — så får man väl taga itu med att skaffa sig en sådan lagbok.

För konservativt folk har det alltid varit sed att gent emot allt nytt och opröfvat göra gällande den gamla vishetsregeln, värdig salig Dumbom, att man aldrig skall gå i vattnet, innan man kan simma. De som stå på en annan ståndpunkt veta, att just när det handlar om någonting nytt och opröfvat, så får man så småningom leta sig fram och låta behofven tillfredsställas i den mån och i den ordning de i värkligheten visa sig såsom behof. Om det nu skulle visa sig nödvändigt att få till stånd en folkrättslig lagbok, så behöfva de framtida lag- stiftarna på detta område inte alls ge sig ut på helt och hållet obruten mark. Det finnes såsom redan omtalats, sedan många år ett internationelt sällskap "pour la ré- forme et la codification du droit des gens" — för folk- rättens reformerande och samlande i en egen lagbok — hvilket sällskap räknar sina medlemmar bland alla länders mäst framstående auktoriteter på detta område. Detta sällskaps förhandlingar torde kunna tjäna såsom nödiga förarbeten för ett möjligt lagstiftningsarbete.

Det är en rätt allmän föreställning, att de tvistefrå- gor, som kunna uppstå på internationell grund skulle vara af mycket mera invecklad natur än vanliga civil- rättsliga tvistefrågor. I värkligheten torde det förhålla sig tvärtom. Dessutom går den allmänna rättsutvecklin- gen allt mera i den riktningen, att man upphör att räkna det för en lagboks förnämsta förtjänst att vara så detal- jerad som möjligt, att innehålla en särskild paragraf för hvarje särskilt fall. Man bemödar sig mera att inom lagarna uppdraga klara och bestämda grundlinier för de olika tvistefrågornas bedömande och öfverlåter sedermera åt en omsorgsfullt utbildad domarekår att på hvarje en- skilt fall tillämpa dessa principer. När det blir fråga om en folkrättslig lagstiftning kommer antagligen denna rikt-