Sida 210
II.
Den menskliga personligheten.
Den hypotes, som framställer själen såsom en egenskap hos hjernan, Ur icko hållbar inför den menskliga personlighetens gerningar. — Motsägelse mellan själens enhet och mångfalden af rörelserna i hjernan. — Motsägelse mellan själens beståndande identitet och den oupphörliga förändringen uti de delar som bilda hjernan. — Materialisternas tystnad rörande denna dubbla omständighet. — Vanmakten i deras teori. — Djerfheten i deras förklaringar inför den moraliska vissheten om vår identitet. — Huru själens enhet och identitet bevisa den materialistiska hypotesens tomhet.
Desto bättre för de stora och vördnadsvärda sanningarna i den moraliska ordningen, äro vi icke bragta dithän att nödgas böja hufvudet under en så enfaldig slutledning som den i förra kapitlet framställda. Likasom på de dagar, hvilka metamorfosernas latinska skald besjungit, äro vi födda att hålla oss upprätt och betrakta himlen. Vi skulle visserligen kunna här framställa det imposanta vittnesbördet af menniskonaturens djupaste känslor; vi skulle kunna här med dagsens klarhet bevisa, att det i dessa förderfliga läror ej mera finnes någon plats qvar för hoppet, ingen moralisk lag för samvetet, intet ljus för hjertats böjelser, ingen kärleksfull godhet i naturen, ingen rättvisa i den universela ordningen, ingen tröst för den slagna, och att jordklotets tänkande befolkning enligt dem ej har framför sig något mål, någon klarhet, någon intellektuel lag. Befolkningen svänger alltjemt omkring, hvirflande bortförd i den dunkla rymden genom klotets snabba rotation, den förnyas från sekund till sekund genom sina medlemmars födelse och död, och är ej något annat på den materiela skapelsens yta än en parasitisk mögel, hvilken blindt aflas och upprätthålles af de kemiska krafterna. Ja, vi skulle kunna, genom att åberopa vittnesbördet af de hjertan som ännu klappa och af de själar som hoppas, och i det vi ordna i slaglinie filosofiens och psykologiens ännu lefvande
