Sida 391
EPILOG.
Jag hade en sommarafton lemnat de blomsterhöljda sluttningar, å hvilka Sainte-Adresse ligger, en angenäm vistelseort om sommaren, hvilken sväfvar öfver kullarnas hängmatta, för att i vester bestiga höjderna till Cap de la Heve. När man nerifrån hafsklipporna betraktar dessa höjder, tror man sig se stenkolosser, rodnade i solen, orörliga jättar, hvilka såsom förstenade vittnen närvara vid hafvets stora rörelser och känna dem dö bort vid sina fötter. Dessa ofantliga och från stranden otillgängliga massor synas allena värdiga att beherrska det storartade skådespelet. Bredvid dem, liksom inför hafvet, ser menniskan sig vara så ringa, att hon slutar med att snart förlora sin egen tillvaro ur sigte och känna sig förenad med det orediga lif som sväfvar öfver böljornas sorl.
Jag hade så småningom kommit upp på den öfversta platån, der signalerna göras, för att för de långväga skeppen tillkännagifva flodståndet vid stranden, der fyrbåkarna tändas vid nattens inträde, såsom en stadigvarande stjerna i den dunkla oändligheten. Dagens strålande glob sväfvade ännu rödflammande i de purpurfärgade skyarna, fastän hon | redan gått ned för Havre, som låg bakom mig, och för de jemna stränder, som kanta Seinens förening med hafvet. Derofvan hvälfde sig den blåa himlen så ren öfver mig. Dernere uppsände det af rörliga insekter lifvade töcknet sitt lager af vällukter. Jag gick ända fram till den tvärt afhuggna brädden, under hvilken afgrunden gapade. Från den lodräta uddens brant beherrskar blicken det ofantliga hafvet, som utsträcker sig till venster, från sydost till nordvest, och om den sänker sig rakt ned förlorar den sig i de grönskande sluttningarna, klipporna och busksnåren, en grof matta som ligger utbredd ända till trehundrade fot inunder denna bergmur. Vågornas brus når knappast ditupp och örat förnimmer blott ett enformigt sorl, som vaggas af vinden.
