Sida 326
II.
Naturens plan. — Instinkt och förnuft.
De lagar som råda vid arternas bevarande. — Särskilda instinktartade förmögenheter. — Instinkten förklaras icke genom antagandet af ärftliga vanor. — Grundolikhet mellan instinkt- och förnuftsförhållandena. — Planen i naturens verk. — Allmän ordning och verldsharmoni. — Hvilken är verldens allmänna bestämmelse? — Problemets storhet. — Menniskoförnuftets otillräcklighet.
De lefvande varelsernas långsamma och fortskridande konstruktion, de varaktiga arternas bildning bevisar den skapande orsakens beståndande närvaro i allt och förkunnar vältaligt dess vishet och förnuft. Om vi nu lemna individernas organisation, för att studera familjernas, och intränga i instinktens mysterer, så skola vi äfven här upptäcka Skaparens plan, skrifven med lysande bokstäfver.
Man har sedan Cartesii och Leibnitz' tid mycket diskuterat frågan om djursjälen; och man har sedan Réaumur gjort sig den mödan att i naturen omedelbart iakttaga djurens lif och seder. Det är isynnerhet genom den omedelbara iakttagelsen, man personligen kan skaffa sig upplysning om denna dyrbara egenskap, som de lefvande varelserna erhållit, för att betrygga sin varaktighet, och det är tillräckligt att hafva ådagalagt de påtagliga tecknen af denna allmänna lag, för att döma till dess värde ur skapelseplanens synpunkt.
Det är framför allt af vigt att skilja mellan förnuft och instinkt. Djuren ha på samma gång båda: de äro der tvänne tydligt åtskilda egenskaper. Med det förra tänka de, öfverväga, fatta, utvälja, besluta sig för, minnas, förvärfva sig erfarenhet, älska, hata, bedöma, allt i öfverensstämmelse med det sätt hvarpå det menskliga förnuftet verkar. Med instinkten handla de efter en inre drift, utan att hafva erfarit något, utan att känna, utan att ens ha medvetande om skälet för eller resultatet af sina handlingar.
