Sida 9
Inledning
Den muntre tvillingbrodern lät sig icke störa, men hviskade i lön vid Kristusbarnets öra: — De gamla äro och förbli sig alltid lika, om de som gudar också himlens tron beträdt. Blir ej kastanjen rostad jämt på deras sätt, de börja flux att trumpet knarra och predika. Är på en värld, som gubben skapat, något galet, bör rättvist skulden också endast kallas hans. Den som om jorden oaflåtet hör förtalet, får kär en sådan värld, som aldrig öfvervanns. Vår fader tör dock nypa i min kind belåten, om jag går hän till jorden honom oåtspordt, och gör behändigt af den tredska undersåten med hjälp af dennes egna drifter något stort, och just det jordiska skall stå gudomliggjordt. Med detta löfte gick från Kristusbarnets sida nu människors och gudars älskling sakta bort. Väl jordens stjärna brann pä afstånd i det vida, men för den gudafödde syntes vägen kort. Han hörde redan piskors hvin och släggors fall. Ur Nilens stenbrott såg han ångan sjudhet slungas från vatten, hvilket sprängde klippan med en knall. Han såg på hafven Sidons gula segel gungas. i----------------- 9
Källa: Project Runeberg ·