Sida 150
VI. Sardanapals bål
En hvit darrande fläck steg upp på Sardana- pals kind, och hans rödkantade och försvagade ögon glänste af hjältens hänryckning. Alla sågo, att han häftigt rörde läpparna och sjöng, men i följd af hans stämmas spröda kvinnlighet kunde endast de närmaste fånga hans ord. — Jag, som var den afundade, skall nu afun- das den fattigaste blomsterplockerska vid vägen. Sällheten blommar ej för den döde. Snart är jag stoft, fast nyss jag höll det rika Ninua i mitt sköte. Blott hvad gommen mig gaf och den skalkande tärnan är mitt. Allt annat måste jag lämna. Drag samman liktältet om mig och den kallnade, ty i armarna på den sinnlighet, vid hvars bröst jag framlefvat mina dagar, och som här ligger dräpt på mitt bål, vill jag äfven brinna till aska. Det blifve det sista hvarmed jag bedårar och förskräcker. De grå männen stannade i ring om liktältet med de sprakande kådstickorna höjda och bakom dem trängde sig kvinnorna in i stockhuset. Den kvafva luften steg dem åt hufvudet, och redan under gästabudet hade ett pulver hemligt blandats i vinet. Några af dem föllo framstupa och kramade pärlknippena mellan sina fingrar som klasar. Halfgömd under snibben af en matta och utan kläder låg en afsvimmad negrinna med sitt 150
Källa: Project Runeberg ·