Sida 151
VI. Sardanapals bål
ulliga hufvud på ett rutigt schackbräde. En annan kvinna lindade armarna om sin systers lif. Håret föll öfver hennes ansikte, och de breda, färglöst hvita höfterna sjönko djupt ned i putorna. Två vilsekomna papegojor hoppade skrikande med sina kedjor släpande vid foten och blefvo nedtram- pade mellan de högar af dyrbarheter, som täckte golfvet. De grå männen lyfte nu från ryggen sina halm- säckar samt höllo kådstickorna under dem, så att de fattade eld. Därefter kastade de säckarna rätt in bland kvinnorna och satte sig själfva på golfvet med korslagda ben och händer. Sardanapal fattade redan liktältets snibb, men pekade samtidigt på den döda flickans fot och sade med dämpad röst: — Se noga på den foten. Gif akt på formen, på hudens oöfverträffliga mjukhet, på ådrans ädla svängning och den konst och noggrannhet hvarmed naglarna äro skurna. Du kan icke se något vack- rare. Du kan icke finna något fullkomligare än den lefvande och den döda skönhet, som jag lyft på mina händer och visat de andra planeterna och sagt: Detta är det jordiska! Hans Alienus lyssnade till hvart hans ord och böjde sig djupt i vördnad inför människans skönhet. 151
Källa: Project Runeberg ·