Sida 152
VI. Sardanapals bål
"* Hvad voro de döda kannorna af ädelmetall och pärlknippena mot denna döda fot! Sardanapal steg in i liktältet samt vände sig sägande : — Räck mig din vaxtafla, som besitter den kraften att låta hvart osant ord utplånas af sig själft. Jag vill uppskrifva lifvets innersta mening och mål. Jag vill gifva dig sanningen. Han mottog taflan och höjde det stift, som hängde i den vidfästa silfverkedjan, samt tecknade detta enstaka ord: > Jag. » Därefter återlämnades taflan af hans späda händer. Liktältets fållar gledo nu samman och i häm- nande vrede brände Sardanapal till aska den viss- nade kropp, som ej längre lydde hans önskan. Men innan Hans Alienus ännu höjt ögat från det ristade, ströks ordet redan bort ur det mjuka vaxet som af ett osynligt finger, ehuru endast till hälften, så att skriftecknens understa uddar ännu voro synliga. Facklan, som hade lyst framför hans ungdom, föll släckt. Han steg tillbaka mellan brinnande stockar och kläder. Framför sig höll han oafvändt den 152
Källa: Project Runeberg ·