Sida 153
VI. Sardanapals bål
tomma taflan, men hans blick träffade inne i röken ännu en gång den döda flickans fot. — O, Sardanapal ! —• mumlade han. — Du kunde icke bära dig själf. Din förtärda kropp var luckan i din skönhetslära. I det andra var den sann. De ropande kvinnorna trängdes kring honom på gården, medan stockhusets brand upplyste natt- himmeln och hela staden. Tuklat-Nirgal. som banat sig fram öfver de afhakade portarna, drog honom med sig till en afröjd bår, hvilken några unga babylonskor just stodo i begrepp att lyfta på sina axlar. — Sardanapal har fallit, — sade han. — Din egen ungdom står på bålet, och de svala fläktarna från gubbålderns öken blåsa redan i ditt hår. Hans Alienus steg upp på båren och bars ur den brinnande borgen, följd af alla de evnuker, ynglingar och kvinnor, som räddat sig ur lågorna. De kostbarheter, hvilka de hunno att medtaga, buro de på hufvudet, och sjungande svängde de sina skramlor. På natthimmeln kunde icke röken skiljas från regnmolnen och icke gnistorna från stjärnorna, och genom de öde kvarteren, hvilkas befolkning redan flytt med sina åsnor och sitt hus- geråd, fortplantades ekot. Flockar af höns med 153
Källa: Project Runeberg ·