Hans Alienus: II. Hades

kölen glödgad af solnedgången seglade flocken öfver hustaken med eldbränder, från hvilka gnistorna regnade. Ansiktena hade icke mänskligt utseende utan voro stålgrå och blanka med ett enda rödt öga, krumt fågelnäbb och en trubbig uppåtböjd hornaktig utväxt på pannbenet. De slogo dammande ned på arenan och klap- pade med sina klibbigt fuktiga vingar likt en svärm af läderlappar. Med sina runda hufvud sänkta som stångande tjurar och sina seniga ryggar i båge, så att de ludna svansarna sträckta släpade i sanden, sprungo de upp på trappbänkarna och piskade åskådarne till döds med sina knittrande eldbränder. Skrålande med runda gap bröto de doft det öf- versta galleriets pelare och kastade dem genom luften som de stodo, så att de först vid den tunga stöten i marken föllo sönder i de många block, af hvilka de voro hopfogade. Murar, broar och hus störtade in. Jorden darrade, och skakningen slun- gade Tibern ur sin bädd, ända till dess att det gula vattnet som olja i en allt för bräddad kruka forsande flödade öfver åt alla sidor och dränkte allt lefvande. Solen gick ned bakom bräckta pelarerader och klufna tempelgaflar, hvilka dödt speglades i det pestgula vattnet. På skär af hopade stenblock, 202