Sida 41
I. Hades
att det bara var den eländiga gamla krukan, som gick i bitar. Tvi det skräpet! Den gamla kvinnan ocb hennes döttrar blefvo tveksamma och började träta sinsemellan, men slutligen upprepade de en efter en hans ord och släpptes ut. De voro barfota, endast klädda i hvita skjortor, hvilka på bröstet voro nedskurna i en djup kil, kantad med blått garn. Håret var deladt i en mängd små hängande flätor, och vid ändan af hvar fläta dinglade en röd träkula och en bjällra. Den gamla kvinnan var fetlagd och rörde sig långsamt, men döttrarna sprungo om henne, och den mellersta, som var lifligare och snabbare än sina systrar, kom först ned till floden. Hon slog sig på höfterna och utstötte ett gällt fröjdeskri. — Vi hade rätt! — jublade hon. — Det var bara den eländiga gamla krukan, som gick i bitar. Visste jag icke, att vi skulle få rätt! — Visste jag icke, att vi skulle få rätt, du gnisselhals, — instämde modern med ohöfviska och gäckande åtbörder, och de fyra kvinnorna skockade sig samman och ropade så högt att ögo- nen runno. — Ser du, — hviskade Hans Alienus, då han å nyo närmat sig den lugnade gubben. — Ställ 4- •Si h 41
Källa: Project Runeberg ·