Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

brandsson, en lärd man, som hade blifvit baccalaureus vid universitetet i Prag och som, när tyskarne år 1409 lemnade detta i vredesmod öfver Johannes Hus1 och hans vänners nationelt böhmiska sträfvanden, medföljde den tyska utvandringen och hörde sedan till den första uppsättningen af studenter vid det universitet, som just i följd af denna utvandring upprättades i Leipzig, ett universitet som sedermera besöktes af många svenskar, så väl andliga som lekmän. Sveriges främste målsman vid mötet i Basel var vexiöbiskopen Nils Ragvaldsson, som sedermera blef erkebiskop, en lärd och aktad man, som af de i Basel församlade fäderne användes i mycket maktpåliggande uppdrag. Det var dock icke allenast intresset för det svenska helgonet och vadstena-stiftelsen, som förmådde den svenska kyrkan att sända ombud till mötena och sporrade dessa ombud till verksamhet. Afven i Sverige kände man behof af något bättre inom den andliga verlden än det rådande tillståndet. Gång efter annan samlade sig de svenska biskoparne för att rådgöra och besluta i kyrkans angelägenheter, och ett af deras möten, som hölls i Arboga år 1417, hade till uppgift att »reformera både presterskap och folk». Det hade ock varit mer än underligt, om Sverige hade varit utan delaktighet i tidens reformatoriska sträfvanden: den heliga Birgitta, som inom den svenska kyrkan hölls i så stort anseende, hade ju haft just kyrkans omdanande till sitt främsta syfte. Men det var icke allenast i ifrandet för en reformation, som den svenska kyrkan visade sig följa med sin tid, utan ock i aktningen för en förbättrad undervisning och för den högre lärdomen. Biskop Nils Hermansson i Linköping före-skref, att presterskapet skulle undervisa menigheterna öfver Herrans bön, den apostoliska trosbekännelsen och

153. Stockholms skolas englahelsningen (Ave Maria), de tio budorden och de sigill från början af 1500- . t n , 1V> .

talet». sju hufvuddygderna »afvensom annat som Guds mildhet

gaf vid handen». Dominikanerne, som hittills hade varit de främste i att för folket förkunna kristendomens och den romerska kyrkans hufvudläror, torde vid denna tid hafva öfverträffäts af birgittinerne, som i detta afseende utvecklade en storartad verksamhet. Samma.birgittiner, icke blott bröderne utan äfven systrarna, voro mycket angelägna om de lärda studierna; mycken skriftställar- och ännu mera afskrifvar- och öfversättarverk-samhet utvecklades i Vadstena kloster. Åt skolorna egnades mycken uppmärksamhet. När Stockholms skola återuppbygdes efter den svåra brand, som år 1419 hade förstört henne och större delen af staden, deribland rådhuset med alla dess handlingar, stadfäste påfven magistratens rätt att tillsätta lärare och berömmer läroverket för den goda undervisning som der gafs åt ynglingar och barn både från Stockholm och från andra orter. Vid tanken derpå att så många nordbor, både ynglingar och äldre, gingo till utlandet för att idka studier vid främmande universitet, i Paris, som dock icke längre hade för norden samma betydelse som förr, Bologna, Leipzig, Rostock, Erfurt,

1 Sigil[l]v[m] scole stocholmensi[s].