Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

Ropet på en reformation af kyrkan hade blifvit allt allmännare, och man kräfde dervid en förändring till det bättre icke allenast hos menigheten, utan ock hos kyrkans tjenare ända upp till den högste af dem, som gerna ville anses vara kyrkans herre, hvilken hade att bestämma öfver alla länder och själar och hvilken all verlden var skyldig att hjelpa med sina penningbidrag. Det gick i det hänseendet så långt, att när den helige fadern ville tillförsäkra sig besittningen af rikena Napoli och Sicilien och till den ändan behöfde penningar, lade han på alla andliges inkomster en skatt, som ut-krafdes äfven i Sverige åren 1411—1413.

Om alla voro ense, att en reformation skulle företagas, voro meningarna i ytterlighet skiljaktiga med afseende på sättet, graden och syftet. De verlds-liga furstarne voro i allmänhet angelägna att till sig draga en del af den makt och myndighet, som hittills hade utöfvats af påfven och de andliga stormännen; konung Eriks bemödanden att blifva enrådande i besättandet af de högre andliga embetena stå i den fullaste samklang med de sträfvanden vi varsna inom det öfriga Europas större stater. Men det var icke allenast furstarne som gerna ville se påfvedömet försvagadt. Under 1400-talet växer nitet för studier i en betydande grad, och den teologiska vetenskapens målsmän, i främsta rummet de lärda professorerne vid högskolan i Paris, voro alls icke benägnac att böja sig under det ok, som påfven ville lägga på hela kyrkan. Det var professorerne som jemte furstarne bragte till lif de allmänna koncilierna, hvilka åtogo sig att ordna de kyrkliga angelägenheterna och voro verksamma just under början af 1400-talet. Vi behöfva här icke uppräkna dem alla. De förnämsta voro de i Pisa 1409, i Kostnitz 1414—1418 och Basel 1431—1443. Men om i detta afseende enighet rådde mellan de två mot påfven fiendtliga makterna, så voro de lärde derför icke villiga att gifva furstarne allt för stor makt. Konciliet i Basel fordrade, att de kyrkliga valen skulle vara alldeles fritagna för inblandning så väl från påfvens som de verldsliga herrarnes sida. Det var derför fullkomligt tidsenligt, när pre-lateme i Sverige just till detta koncilium framförde sina besvär öfver konung Eriks egenmäktiga åtgärder. De lärda herrarne, som ville på teoriens väg omgestalta kyrkan, voro ej heller vänner af mera genomgripande praktiska. omhvälfningar. Konciliet i Kostnitz lät bränna Johannes Hus; så väl det som konciliet i Basel kände sig oangenämt berördt af de mycket frimodiga reformatoriska yttranden som förekomma än här, än der i den'heliga Birgittas uppenbarelser, och de fordrade derför en granskning så väl af det beslut, som skänkte den nordiska sierskan helgonets ära, som af hennes klosterstiftelse, hvilken man misstänkte icke gifva nog trygghet för upprätthållande af ordning och tukt. Dessa angrepp mot fru Birgittas minne och mot hennes stiftelse väckte mycken oro icke allenast i Sverige, utan äfven annorstädes i norden, och detta var det väl som mer än annat förmådde den svenska kyrkan att sända ombud till de stora kyrkomötena. Yid konciliet i Kostnitz funnos till exempel en kanik från Linköping och tvenne bröder från Vadstena, Johannes Håkansson, som sedan blef erkebiskop (jfr s. 187), och Johannes Hille—