Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

sedermera, så snart det var någon tvist om kyrkogods, infordrade ett utlåtande af vederbörande biskop och kapitel.

I allmänhet var konungen mån om att öka kronans inkomster och sökte inskränka de förmåner stormännen hade åtnjutit genom att besitta stora län. af hvilka de kronan till förfång hemtade dryga inkomster. Han stälde åtminstone några län på räkenskap, d. v. s. fogdar tillsattes med redovisningsskyldighet inför konungen. Detta väckte naturligtvis förbittring hos de store, som funno sig tillbakasatta. Spåren af deras hann finner man i flere historiska anteckningar. Sålunda heter det i en, att konung Karl ville göra adeln lika med böndeme. I en redaktion af den mindre rimkrönikan lägges i konungens mun denna bekännelse:

till ridderskapet satte jag föga tro,

det var mig sjelf till en stor oro-

fattiga svenner gaf jag land och slott, ridderskapet gick fast utan vid (utanför)1.

Men det var icke allenast de store, som klagade öfver konungen i anledning af denna hans åtgärd; de fogdar han använde voro ingalunda alla lämpliga, utan gjorde sig — efter hvad konungen sjelf måste erkänna — skyldiga till mycket förtryck, och förbittringen häröfver drabbade naturligtvis i viss mån fogdame? herre. I öfrigt visade konung Karl sig mån om folket, eftergaf åtminstone stundom dess skattebördor och sökte befria det från ett egendomligt utpressningsförsök från presterskapets sida. Detta hade nämligen låtit påbjuda, att en mängd helgdagar skulle firas med största högtidlighet, hvilket inuebar förbud mot allt slags arbete, och om det oaktadt en bonde en sådan dag gick på fiske eller jagt, dömdes han att böta tre mark till prosten. Konungen* försök att stäfja detta missbruk äfvensom hans till påfven framstälda klagomål öfver vällefnadeu i klostren torde för visso hafva gjort de andlige mera benägna att lyssna till erkebiskopens allt annat än vänliga tal om konungen.

Emellertid hade denne en ganska stor förtjenst om ordnandet af landets ekonomiska angelägenheter. Han utfärdade år 1449 en förordning rörande utmyntningen i Stockholm, den äldsta myntordning som vi hafva i behåll. Man skulle fortfarande slå örtugar och skulle de vara af den finhet, att åtta penningmarker motsvarade en mark lödigt silfver, hvaijemte årligen skulle slås ett mindre antal ringhaltigare penningar. År 1453 beslöts, att mau skulle efter samma grunder mynta i Kalmar, Söderköping och Åbo samt att

1 Det l&ter som ett svar på denna beskyllning, nar en annan redaktion låter konung Karl &iza:

Jag lade mig vinning om all tid, att Sverige måtte blifva i ro och frid, men deröfver hafver jag till att klaga som svenskars sinnen hafva varit alla dagar ostadiga, lättfårdiga och fnlla af otro, det finna de knngar hos dem bo;

de svenskar vilja alla herrar vara

och ingen vill under bördan bära;----

allt nykommet hos dem välkommet är. och ha de det sedan så liten stund kar, jag hafver försökt så margaland otro och falskhet i alla stund.