Sida 337
Motstånd mot unionen. 1434—1470
Kettil ett offer: lian afled den 11 augusti 1465. Derefter utvaldes erkebiskop Jöns Bengtsson till riksföreståndare.
Konung Kristiern sökte nu återvinna den svenska kronan, lian afgaf löften om förlåtelse för allt framfaret och tillsägelse om en god regering för framtiden. Medlemmar af de tre rikenas råd samlades i Jönköping i början af februari 1466, men det stannade vid löften om inbördes fred och vid förbindelsen, att en hvar skulle åtnjuta full brukningsrätt till alla sina gods, i hvilket rike de än låge. Denna öfverenskommelse, som saknade all politisk vigt, visar emellertid, att det svenska rådet icke var fullt belåtet med erke-biskopen, ty till ombud vid mötet hade det valt ingen af erkebiskopens vänner, utan idel anhängare af unionen. Tre af de svenska ombuden, riddame Magnus Gren och Ture Turesson samt väpnaren Arvid Trolle, foro från Jönköping till konung Kristiern för att officielt meddela honom den öfverens-kommelsen man hade ingått och underrätta, att man hade beslutit sig för att i juli hålla ett nytt möte i Kalmar. Konungen var icke synnerligen belåten med utgången, i skrifvelser till de svenska stiften sade han sig icke längre vilja hålla till godo med sådana förhalningar, och derest man icke vid julimötet ville låta honom åter inträda i sina rättigheter som Sveriges konung, skulle han för visso angripa Sverige med understöd af påfven, kejsaren, andra furstar samt sina trogna undersåtar i Danmark, Norge och Holstein.
Mötet i Kalmar försiggick, men ledde icke till något resultat. Den obestämda ställningen fortfor således, men fick snart från alldeles oväntadt håll ett afbrott.
Missnöjet mot erkebiskopen växte allt jemt. Allmogen befarade att han ville åter draga in konung Kristiern i ^roifhJfv^d)!
riket, domkapitlet i Upsala förebrådde honom hans vårdslöshet i sitt rätta embete, hans löftesbrott och de olyckliga följderna af hans verldsliga regering. I Dalarna och förmodligen annorstädes kringsändes en flygskrift, riktad mot erkebiskopen. Den begynner med orden: »Käre vänner och meniga allmoge, som bygga och bo öfver allt Sverige, tänken väl på, huru erkebiskop Jöns med mycken lögn kom eder till att förderfva vår rätte herre konung Karl och sade, att han ville komma Sverige i så god måtta, frid, nåd och ställning, som der någon tid hade varit, och ville aldrig draga in i landet något främmande herskap. Hvad skam, heter det vidare, Sveriges rike har af konung Karls förderf och hvad skada vi hafva af konung Kristierns inkomst i landet, det kan icke all verlden till fyllest säga.» Det omtalas, hur den senare utsög landet, tillegnade sig alla skatter han kunde finna i kyrkor och kloster efter konungarne Karl och Erik af Pommern samt en stor del af det sankte konung Erik egde; huru han, när han icke kunde finna mera, sände efter en dansk trollqvinna, som dock icke kunde finna mera än en kopparkanna full med penningar i herr Sten Pederssons källare på Norrmalm, huru allt detta fördes ut af landet och huru några »våra vänner och frän-
Källa: Project Runeberg ·