Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

telse mot Guds ära och rätt och mot konungens ed, hvarför denne ock hade blifvit med rätta fördrifven, så mycket mera som han aldrig kunde med råtta vara Sveriges konung, så länge konung Karl vore i lifvet. Sedan begynte biskop Kettil med andra af ridderskapet en uppresning och drog allmogen till sig med den stora lögnen, att han ville åter infora konung Karl i riket, hvilken ock kom, dårad af biskopens skrifvelser; hur det emellertid gick konung Karl och hvad skada eller skam Sveriges rike lider for det forrådene ts skull, det är allmänt kändt. Till råga på allt ville erke biskopen nu åter inkalla konung Kristiem o. s. v. Herr Erik Nilsson (oxenstjerna), höf-ding på Vesterås hus, fann denna flygskrift under ett besök i Dalarna, hvars allmoge vägrade att erlägga någon skatt, förrän konung Karl åter vore i riket, och han sände den till sin kusin erkebiskopen, med bön att han skalle lemna ifrån sig befälet på Stockholms slott, ty så länge han hade detta qvar, tilltrodde allmogen, som äfven annorstädes var lika galen, honom det värsta.

Erkebiskopen ansåg • förmodligen tiden vara inne att söka qväsa dem som han misstänkte vara konung Karls vänner. Han anmodade herr Nils Sture att infinna sig hos honom, men då denne i stället seglade öfver till Finland, lät erkebiskopen plundra hans gård Penningby. Herr Nils återkom och framstälde, understödd af herr Erik Axelsson, ersättningsanspråk, hvilka bemöttes af erkebiskopen med idel hån. Herr Nils beslöt då att på egen hand skaffa sig upprättelse och inbröt med en väpnad skara i Gestrikland, der han fängslade erkebiskopens fogde, tog många hans hästar och uppbar all skatten. När erkebiskopen sände, under befäl af sin broder herr David Bengtsson, en väpnad skara mot honom, drog han sig undan till Dalarna, der allmogen slöt sig till honom, emedan han var konungens vän.

Så vida gaf emellertid erkebiskopen efter för den allmänna meningen, att han satte herr Tvar Gren till fogde på Stockholms slott, dock med vilkor att det skulle af honom, vid påfordran, hållas konung Kristiem och erke-biskopen till handa. Men denna eftergift var föt* sen. Stormännen ville icke längre fördraga herr Jöns’ egenmäktiga styrelse.

Herr Erik Axelsson riksföreståndare 1466, 1467.

Tottarne. — Erik Axelsson (Tott) riksföreståndare, september 1466. — Flygskrifter om konng Kristtorn. — Två stormanspartier. — Våldsbragder. — Karl Knntison återkallad, den 21 september 1467. -Erkebiskop JSns Bengtsson dør i december samma år.

Den omkastning i förhållandena som nu försiggick kom från ett ganska oväntadt håll. De mäktiga Tottarne hade blifvit missnöjda med konung Kristiem. Herr Olof Axelsson på Visborg afled år 1464 och hans bröder, först Filip, som snart dog, sedan Ivar, öfvertogo höfvidsmanskapet som biträden åt herr Olofs enka. Konung Kristiem indrog vid herr Filips död hans danska pantlän, och Axelssönerne, förbittrade häröfver, be-