Sida 354
Motstånd mot unionen. 1434—1470
Kära hustru, vet mig går väl i hand, under mig falla alla land, haf nu ett godt mod, ty alla falla mig till fot, fröjda dig af ära,
mig hoppas du skall i Sverige krona bära,
sker det icke i vår,
då sker det visst inom ett år.
Tre strider har jag ståndat fast och dem vunnit utan last, än står mig en igen, mig hoppas den gör mig intet men.
Denna sista strid skulle gälla Sturarne. Då de icke gjorde sig någon brådska att från Dalarna tåga ned mot Erik, bröt denne i böljan af januari 1470 upp för att uppsöka dem.. Hastigt, så att icke ens ryktet hade kommit honom i förväg, stod han i Hedemora och ryckte derifrån upp mot Kopparberget, men blef slagen af dalkarlarnes förtrupp under befäl af herr Sten Sture. Nederlaget var så stort, att dalaböndeme kunde på valplatsen uppsamla 1500 pansar, och herr Erik fann det vara rådligast att åter draga sig ned åt landet, men blef, när han skulle passera Dalelfven, vid Opphöga färja upphunnen af dalkarlarnes hufvudhär under herr Nils Sture och led der ett så grundligt nederlag, att han, jemte herr Trötte Karlsson, herr Erik Nilsson m. fl. måste hals öfver hufvud fly till Danmark. I början gick det dem väl under flykten, innan man i mellersta Sverige hade någon kännedom om deras olycka, men så snart denna hade blifvit bekant, blefvo de från alla håll ansatta af folket, som var förbittradt öfver deras gränslösa plundringar under framgångens tid. En legoqvinna fångade en frälseman som hörde till Eriks följe, tvenne andra grepos af biskop Henrik Tidemansson i Linköping. Afven bröderne David Bengtsson och Kristiern Bengtsson (oxenstjerna) funno det bäst att sätta sig i säkerhet, men de grepos vid Nyköping och kastades af Arvid Trolle i fångtornet, hvarest herr David snart afled. Sturarne skyndade ned till södra Sverige, herr Nils inåt Småland, herr Sten till Örestens fäste, som belägrades af konung Kristiern sjelf. Den danska hären öfverraskades och slogs, herr Erik Nipertz stupade, konungen sårades och måste fly. Han hade under den närmaste tiden icke tillfälle att mot Sverige vidtaga några kraftiga åtgärder, utan inskränkte sig till att bistå de till honom flyktade svenska herrarne i deras rustningar till ny strid, hvilken så mycket snarare kunde löna sig som herr Ture Turesson ännu innehade Kalmar, herr Magnus Gren Borgholm och herr Ivar Gren Elfsborg, hvaijemte Stäkeholms slott fortfarande innehades af Erik Karlssons folk.
Sådan var ställningen, när helt oförmodadt konung Karl Knutsson insjuknade och dog i Stockholm den 15 maj 1470, efter att, som Olaus Petri säger, hafva mer än nog försökt verldens ostadighet och lyckohjulet1. Han anförtrodde å dödsbädden befälet öfver de tre slott han under den sista tiden hade innehaft, Stockholms, Örebro och Åbo, åt sin halfsysters son herr Sten Sture, hvilken derigenom fick makten i sina händer. Det hade visserligen tidigare
1 Med lyckohjulet menas den ofta af tidens målare tecknade framställningen af det kring-rullande hjulet, på hvilket en man stiger upp för att helt hastigt åter falla ned. Se i det föregående fig. 244.
Källa: Project Runeberg ·