Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

blifvit bestämdt (jfr s. 347), att regeringen skulle vid konung Karls frånfälle öfvertagas af lierr Ivar Axelsson, men konungen synes mot slutet hafva genomskådat sin mågs sjelfviskhet. Helt kort fore sin död skref han till rådet i Danzig som klagade öfver herr Ivars sjöröfverier, att han icke hade någon makt öfver mågen, utan ämnade denne, så snart han och hans fränder fått af konung Kristiern ersättning för de förluster denne tillfogat dem, åt honom upplåta Visborg och Gotland. De många slägtförbindelsema mellan konung Karl och Tottarne begagnades likväl af konungens fiender för att väcka ond blod hos folket. Till och med herr Ture Turesson, som så länge visat sig som en förrädare mot sitt eget land och en vän af Danmark, blygdes icke att, så snart han hade fått höra rykten om konung Karls död, skrifva till virdarne, att konung Karl hade anförtrott Stockholms slott och regeringen åt danskar, men att herr Ture jemte Erik Karlsson, herrar Magnus och Ivar Gren, Eggert Krummedike, Erik Nilsson och Trötte Karlsson m. fl. ville med lif och makt hindra att danska män ej längre skulle fä så stort välde i Sverige. Så mycket oblygare är detta hans beteende som han i samma bref kallar sig »höfvidsman på Kalmar å min nådig herre konung Kristierns vägnar».

Konung Karl hann icke någon synnerligen hög ålder — han var vid sin död ej mer än 62 år, men hans kraft synes hafva blifvit bruten af de många vexlingar som han under sin mannaålder hade erfarit. Under sin tredje regeringstid öfverlemnade han alla krigiska värf åt de båda Sturarne, syselsättande sig sjelf med en landsfaders ordnande och rättskipande verksamhet. Under den tid han var höfding på Raseborg hade han egnat mycken uppmärksamhet åt lagskipningen inom länet. Efter sitt sista regeringstillträde sökte han bota de skador den långvariga ofreden vållat, ifrade för de förödda bygdernas återuppodlande, nedsatte skattebördorna, bistod allmogen i dess klagomål öfver intrång från herrarnes sida, tillrättavisade rådet i Upsala, för det detta icke vågade göra åtal mot dem, som öfvat öfvervåld mot staden. Det hedrar honom, att han, sedan hans kraft blifvit bruten, så att han ej längre kunde arbeta för tillfredsställande af en personlig äre- och praktlystnad, fortfarande hade ett varmt hjerta och en öppen blick för folkets behof. Detta så väl som den omtanke han under sina tidigare regeringsår hade visat för landets förkofran och hans alltid oförändrade svenskhet låter oss fatta den tillgifvenhet hans vänner och allmogen egnade honom och väcker, efter århundradens förlopp, i hvaije svensks sinne ett genljud af det deltagande, med hvilket samtiden omtalade hans motgångar och som lät den i hans död se en befrielse. År 1470, heter det i rimkrönikan, »ville Gud hjelpa konung Karl ur hans nöd».

Konung Karls förmögenhet hade under hans vexlande öden smält i hop. Vi ega i behåll hans testamente, i hvilket han åt sina närmaste gifver dels pantlänet Borgholm med Öland (hvilket dock för tillfallet befann sig i hans fienders händer) samt några andra gårdar, dels skepp, goda hästar, klenoder och dyrbara kläder; månget från vår medeltid bevaradt testamente, som utfärdats