Sida 436
Riksföreståndarnes tid. 1470—1521
nöjd dermed, utan fordrade sedermera af staden en brandskatt af tolf tusen mark samt af biskop Johan Olofsson samma belopp. En dyrbar kalk, tagen i Åbo domkyrka, förvaras ännu i en dansk landskyrka. På återvägen uppbrände herr Otto Rud öregrund och häijade i Roslagen.
Under alla dessa förhållanden vexlade i Sverige stamningen mellan krigisk ifver och längtan efter fred. När lilbeckarne i slutet af år 1506, på grund af sin traktat med Danmark, böljade underhandlingar för att förmå svenskarne till underkastelse, var åtminstone allmogen i mellersta Sverige föga benägen för eftergifter. De vid Tuna kyrka i december 1506 församlade dalkarlame utfärdade en skrifvelse till de för fiendens anfall mest utsatta landskapens inbyggare, i hvilken dalallmogen förklarade sig aldrig vilja antaga herr Hans till konung för att låta sig plågas af hans fogdar. Man hade under de senaste åren pröfvat hvad gagn man hade af att skifta herrar. Dalkarlarne ville stå fast vid herr Svante, som var en infödd man; man borde icke göra Sverige beryktadt i andra länder såsom ett rike der man icke kunde tåla en inhemsk herskare. Som svar på Lfibecks fredsbemedling följde herr Åke Hanssons infall i Halland, der Halmstad, Laholm och den starkt befästa gården Vallen togos och brändes. Man fann det dock svårt att med kraft drifva kriget, man kunde till exempel icke hindra danskarne att undsätta Kalmar slott, hvadan ock en del af det svenska rådet som vistades i Kalmar den sista februari 1507 skref till det danska rådet med förslag om ett stillestånd. Detta hemstälde, om icke svenskarne ville sända ombud till det möte som skulle hållas mellan danskarne och hansan i Ny-kjöbing i juli 1507, men det lät svenskarne förstå, att utan fullständig underkastelse kunde de icke vänta att få någon lindring. Doktor Hemming afrådde riksföreståndaren att inlåta sig i underhandlingar på den grundval danskarnes svar antydde; man skulle nog kunna hålla fredsvännerne i Sverige stången. Och något senare, när Sören Norby i juli 1507, ungefär samtidigt med mötet i Nykjöbing, hade intagit Kastelholm, skref herr Erik Turesson, den fångne åländske slottsherrens broder, till herr Svante: »Käre herre, om någon finnes som misströstar och vill draga denne konungen in igen, då beder och råder jag eder högligen att ingalunda gifva samtycke dertill, ty jag har säker underrättelse, att han har mindre makt än någon tänker. Mig hoppas till Gud, att Sveriges rike är väl så vid makt att sådant afväija och icke oss indraga en så förderflig herre igen öfver vårt hufvud.»
Det tarfvades dock ganska mycket mod och kärlek för en fosterländsk styrelse i Sverige för att hålla ut med fejden. Den hårdt betungade allmogen lofvade väl att göra mycket, men höll ingalunda alltid sina löften. Frälsemännen underläto ofta att hörsamma uppmaningarna till rustning, herr Svante klagade ibland öfver grof försumlighet i rikets försvar. Han hade för öfrigt icke så många på livilkas trohet och mannamod han kunde lita obetingadt. Doktor Hemming i Kalmar, herr Åke Hansson i Vestergötland, herr Erik Turesson i Finland icke allenast utförde hans planer, utan äfven styrkte honom i dessa. Han hade vid denna tid ingen annan, åt hvilken han
Källa: Project Runeberg ·