Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

under sin frånvaro i södra Sverige kunde anförtro Stockholms stad, än sin fru, Märta, hvilken denna gång liksom eljest med mycken duglighet egnade sig åt de praktiska bestyren, ehuru väl hon som slottsfru i Stockholm hade det så- svårt, att hon skref till mannen: »Gud låte mig aldrig lefva den dag, då jag måste åtaga mig sådan åtanke och beställning som jag nu haft i eder frånvaro.» Borgerskapet i Stockholm synes icke hafva varit fullt pålitligt, åtminstone trodde det blindt alla rykten som forekommo, och sådana af den mest vidunderliga beskaffenhet lupo land och rike omkring. I september 1507 måste herr Svante från Kalmar tillskrifva magistrat och borgerskap i Stockholm, att Kalmar stad icke var intagen af konung Hans, att biskop Hemming icke var ihjälslagen, att herr Svante visserligen skulle våga företaga några kraftiga åtgärder. Verksammast af alla var dock Hemming Gad. Allmoge och sven-ner öfvergåfvo honom ibland,, krut och fartyg fattades, men han svek aldrig sig sjelf eller Sveriges sak. Borgerskapet i Kalmar såg icke gerna, att han begaf sig utom stadens murar, ty man ville för intet pris undvara honom, men kom han en gång ut på landsbygden, förstod han att tala så med böndeme, att de med uppräckta händer förklarade, att de ville lefva och dö med sin käre herr Svante och aldrig sätta tro eller lit till konung Hans och hans afföda. För egen del skref doktor Hemming till sin gode vän riksföreståndaren: »Var vid god tröst och låt icke göra eder till fotgängare. I ären så ädel och stolt en herre till sinnes och ett helt krönt rike är i edra händer, spelen derför vis-ligen; att stiga af hästen och låta en annan rida tyckes mig rimma sig illa. — Borgame i Stockholm skrifva, att fiendtligt krigsfolk till häst är att vänta; låt dem komma i Gottes donners namn. Den milda moder Maria mö, som halp sju kyrksocknar i Ditmarsken, kan väl med Guds bistånd hjelpa ett helt konungarike. Varen vid ett fritt mod, I skolen se att allt går väl.» Till fru Märta skref han: »Det går ett rykte här nere, att erkebiskopen vill bannlysa oss för konung Hans’ och hans kardinals skull. Vill han komma hit och hafva sin konung och kardinal med sig och bannlysa oss här i lägret vid blockhusen, så kunde det bita något, men vilja de bannlysa oss för konungens skull, så vilja vi slå dem för ärans skull, så de skola få ett tusen djeflar, med förlof sagdt, värdiga fru moder. Förlåt mig att jag talar så groft, jag har icke nyligen varit i frystugan.» Bannlysningen var mera än ett rykte, men det var icke erkebiskopen, från hvilken den utgick. När herr Hemming icke ville vika för den spanske kardinal, som påfven hade nämt till biskop i Linköping, bannlystes han af påfven sjelf, hvilket icke blef alldeles utan inflytande på förhållandena i Sverige. Biskop Matts i Strengnäs skref i januari 1508 till herr Svante: »Vi bedja eder, att I icke begären af vårt folk, att det skall umgås med herr doktor Hemming eller stå under honom. Gud förbjude att så sker, ty då skulle vi blifva besmittade med honom, kyrkan och oss till skada och evigt förderf! Derför hafva vi förbjudit vårt folk att begifva sig till honom.»

En följd deraf att herr Svantes förtroendemän voro få och ständigt behöfde användas i maktpåliggande värf var den, att de i de flesta fall icke