Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

herr Erik Johansson (vase), Gustafs fader. Doktor Hemming Gad och andra begåfvo sig in i staden för att underhandla, och man gick deras önskningar till möte. Den 5 september utfärdade fru Kristina, hennes höfvidsmän for slottet och stadens magistrat ett bref, i hvilket de erkände Kristiern som konung samt öfverlemnade till honom för lifstiden och efter honom till rådet Stockholms slott. Men konungen var icke nöjd dermed och fick tvä dagar senare ett nytt bref, i hvilket bestämdes att slottet efter hans död skulle tillfalla hans son prins Hans eller, i fall han aflede, konungens gemål Elisabet samt först efter deras död återgå till riksrådet. I utbyte utfärdade konungen (den 5 september 1520) till fru Kristina och Stockholms stad de mest bindande försäkringar om fullkomlig glömska af allt förflutet, för striderna mot konungame Kristiern I, Hans och honom sjelf, för allt som blifvit gjordt mot erkebiskoparne Jakob Ulfsson och Gustaf Trolle samt mot biskop Otto med flere, och inbegrepos i denna förlikning namneligen, på fru Kristinas bön, biskop Arvid Kurck i Åbo, riddaren Åke Jörgensson (Tott) samt väpname Tönne Eriksson (Tott), Nils Eskilsson (baner) och Gustaf Eriksson (vase) — hvilken sist nämde *allt sedan maj månad befann sig i Sverige efter att hafva geilom flykt räddat sig ur sin fångenskap i Danmark. Alla fångar skulle lösgifvas, fru Kristina fick ganska stora förläningar, och de som å hennes vägnar fort befäl å rikeis slott skulle hugnas med län.

Den 7 september höll konungen sitt intåg i staden. Få dagar derefter for han sjöledes till Danmark, men vid midten af oktober var han återkommen. Under hans frånvaro innehades slottet af tre danskar.

Huru villiga de svenska herrame voro att gå konungens ärenden visade de den 30 oktober, då man hade sammankallat riksrådet i gråbrödraklostret och der, efter en utförlig och vrängd framställning af den nu mer med konungen försonade biskop Jens Beldenak, förklarade, att Kristiern genom arfs-rätt vore Sveriges laglige konung »i öfverensstämmelse med den helige Eriks lag», hvartill kom att Kristiern vore en ättling af den helige konung Erik. Detta senare var väl sant, men alldeles ogrundadt var påståendet att Sverige var ett arfrike och icke ett valrike, oförsvarlig var riksrådets beredvillighet ätt gå in på denna konungens lagstridiga fordran.

Till den 1 november 1520 var ett allmänt riksmöte sammankalladt, vid hvilket Kristiern hyllades till Sveriges konung, i öfverensstämmelse med denna hans föregifna arfsrätt. Den 4 november kröntes konungen i Stockholms stads åt den helige Nikolaus helgade kyrka af erkebiskop Gustaf Trolle, hvilken åter hade inträdt i sitt embete, och konungen svor att styra riket med infödda män, att beskydda kyrkan och alla försvarslösa, att akta alla privilegier samt att hålla alla vid Sveriges lag och rätt. Regalierna buros i den högtidliga processionen af danska herrar, och det riddarslag som derefter gafs kom allenast danskar och tyskar till godo. Att vid en svensk konunga-kröning svenska män på detta sätt förbigingos väckte helt naturligt anstöt. För den som vet hvad efter kröningen följde är detta konungens förfaringssätt synnerligen betecknande.

LaOOQle