Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

glugg. Detta var det kungliga gemaket (fig. 28). Rikt broderade tapeter prydde väggarna, bär stod troligen den af sparlakan omgifna sangen, här voro kring väggarna träsoffor, på hvilka man kunde göra-det beqvämt för sig med tilllijelp af de fyrkantiga dynorna. En trätrappa invid kaminen ledde upp till en kring tre sidor af rummet löpande gång, från hvilken man kunde träda in i stora nischer med skottgluggar. Mot söder öppnade sig till ett sidorum en ansenlig båge, genom hvilken utbredde sig i rummet ljuset från det stora, vackra fönstret, från hvilket man kunde se ut öfver sundet med dess segel och det bördiga landet mot söder. Detta sidorum, det täckaste af alla tornets rum, var ett kapell. Yid östra väggen var altaret uppfördt; i nischen deröfver stod korset och i murskåpet vid sidan insattes mellan mässtiderna de heliga kärlen. Vår tid skulle icke nöjt sig med möbleringen, men valet och vexlingen af färger gåfvo helt visst det hela ett rikt och varmt utseende, så att man väl kunde känna sig hemmastadd derinne.

På konung Valdemars begäran följde städernas ombud först till Helsingör och sedan, efter att der hafva mottagit den svenske konungens lejdebref, till Helsingborg, i hvars svartbrödrakloster de kallades till rådplägning. Konung Valdemar ville på dem skjuta delaktigheten i det företag han nu tillredde, de ursäktade sig med att städerna hade frid med konungen i Sverige, men Valdemar visste att häfva deras betänkligheter; det var icke fråga om annat än att stifta frid. Han lät dock äfven taga fram en pappersbok, ur hvilken han uppläste det senaste fördraget mellan honom och städerna, i hvilket dessa förbundo sig att aldrig understödja hans fiender.

Ehuru städernas ombud fogade sig efter konungens önskningar, fingo de dock icke vara närvarande, när konung Magnus begifvit sig ned från sitt fasta slott för att i ett af klosterrummen samtala med sin frän de och sin sons blifvande svärfader. Men när konung Magnus åter hade aflägsnat sig, berättade Valdemar för sändebuden hvad under samtalet förekommit. Enligt den af deras sekreterare upptecknade berättelsen lydde den uppgift, som konungen meddelade, så: »Mina käraste vänner, jag tackar eder mycket, att I visat mig så mycken välvilja och alltid sökt mitt bästa, särskildt att I nu kommit hit. Veten, att jag mot hans härlighet herr Magnus, konung af Sverige, framstält några anklagelsepunkter, hvilka han bestridt. Men genom hertigen af Mecklenburg och några andra bragt till hågkomst och till erkännande af sanningen i mina anklagelser, kom han från slottet hit i klostret till mig, medgifrande att mina anklagelser voro grundade. Men som jag besinnade, att här är hans bröd varaktigare än mitt, hänsköt jag våra tvistemål till skiljedomare.» Vi få icke förgäta, att denna framställning kom från den ena parten, för hvilken det var angeläget att göra sin sak så god som möjligt i hansans ögon. Så mycket se vi med full visshet, att konung Magni ställning var i yttersta grad vådlig. Hans svåger från Mecklenburg, som året förut å nyo bundits vid honom genom hvaijehanda förmåner, gick emellan honom och Valdemar såsom underhandlare, men det är uppenbart och det blef snart ännu tydligare, att det var Valdemar och icke Magnus, som han nu understödde.