Sida 45
Folkungatidens slut. 1350—1389
Den 19 juli seglade konung Valdemar åter till Helsingör. Fiendtlig-hetema instäldes och konung Magnus vände åter till Sverige. En svensk här, vid hvilken befann sig jarl Erengisle Sunesson, låg vid den svenska gränsen, vid Rönneå — och Helsingborgs fäste innehades af den ene skiljedomaren. Men denne, åt hvilken så mycket var anförtrodt, var en man utan heder — hertig Albrekt, som ännu icke hade förgätit fördraget af år 1350, enligi hvilket han skulle fa 10 000 mark silfver, om han skaffade Helsingborgs hus i konung Valdemars händer.
En af de nesligaste tilldragelser, som tidhvarfvets historia har att uppvisa, följde inom en månad. Hertig Albrekt, som nu var konung Magni man, uppgjorde med hertig Erik af Sachsen, att denne skulle afstå Plauen (i Altmark) mot Gadebusch (i Mecklenburg), som sedermera skulle utbytas mot Boitzen-burg (likaledes i Mecklenburg). Konung Valdemar, som var medlare, fick till
35. Viaby söderport och angränsande stadsmur (det nuvarande utseendet).
lon derför Helsingborg, hertig Albrekt fick Plauen, men lemnade aldrig den derför betingade ersättningen, »och blef så,’säger den tyske kronisten Det-mar, den gode hertig Erik af Sachsen bedragen».
När denna öfverenskommelse ingicks, i böljan af augusti 1360, var konung Magnus, såsom sagdt är, i det öfra Sverige. De svenska stormännen med hären lågo stilla vid riksgränsen. Det omtalas allenast, att de kommo i tillfälle att dräpa hertig Bengt Algotsson, som ovisst af hvilken anledning befann sig i eller just kom till Skåne.
Vi kunna icke undgå att fråga: hvems var felet. Så få och enstaka äro uppgifterna, att vi hafva svårt att göra den utredning som är nödig för att kunna fålla en dom. En väl underrättad samtida krönikeskrifvare i Danmark säger, att konung Magnus såg sig icke kunna väYja sig mot Valdemars öfvermakt. Detta synes antyda, att han icke var så som sig borde
Källa: Project Runeberg ·