Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

understödd af de sina. Men ett är dock fullkomligt säkert: att alla de under den följande tiden uppfunna historierna, att konung Magnus afhände sig Skine for att kunna räkna på Valdemars hjelp i striden mot stormännen, att han förstört eller låtit Valdemar förstöra de handlingar som tillförsäkrade Sverige besittningen af Skåne — enligt en berättelse skulle han hafva smält vax-sigillen, som den tiden gåfvo en handling laglig giltighet, enligt en annan skulle Valdemar hafva kastat dessa handlingar i elden — äro fullkomligt grundlösa. Det är väl sant, att konung Valdemars bref af år 1343, genom hvilka Skåne m. m. afträddes, icke mera finnas i behåll, men de fördes ur Sverige icke under konung Magni, utan under hans sonhustrus drottning Margaretas tid1. Att konung Magnus icke visste sig hafva afsagt sig rätten till Skåne, synes bland annat deraf, att så länge han bar svensk konunga ti tel, kallade han sig äfven herre af Skåne, och denna benämning med alla dermed följande anspråk upptogs af konung Albrekt.

Sedan konung Valdemar fatt i sina händer Helsingborg, var hela Skåne lätt eröfradt. Endast Lindholms slott, vid stranden af Börringesrjön, gjorde motstånd, men detta bröts genom hotelser och penningar.

Konung Valdemar höll sig tills vidare i Skåne, under förberedelser till fortsatta eröfringar. Södra Halland föll snart i hans händer. Hans nästa mål voro Öland och Gotland.

Konung Magnus såg sig om efter bundsförvandter. Trotsande alla faror . och besvärligheter af en sjöresa under vintern, begaf han sig strax efter nyåret 1361 till Estland, i hopp att fa den preussiska orden på sin sida. Derifrån skref han den 13 februari till borgerskapet i Visby att hålla sig redo med skepp och manskap, så att de kunde löpa ut till rikets försvar så fort lien* Nils drotsete gaf dem bud. Den 1 maj skref konungen till Stockholm, att, efter säkra underrättelser som kommit honom till handa, hade några gjort en sammansvärjning till hans och rikets skada och hade de nu i sinnet att med en i hemlighet utrustad här anfalla Vieby, hvadan han nu ålade stadens inbyggare att hålla noggrann vård öfver staden, hans murar och hamn. Denna varning lär dock icke hafva haft någon synnerlig verkan på Visby borgare, hvilka näppeligen kunde tänka sig, att den danske konungen skulle våga angripa en af den mäktiga hansans städer. Sommarmånaderna använde konung Magnus till rustningar.

I juli månad 1361 kom den danska flottan, under ledning af konungen, hertig Erik af Sachsen m. fl., till Öland. Landet intogs, Borgholms slott eröfrades och förstördes och en dansk fogde tillsattes. Den 21 juli landade Valdemar vid vestra stranden af Gptland. Han slog den här som mötte honom vid landstigningen, ryckte sedan fram till Mästerby socken, hvarest han i två dagar kämpade mot en annan bondehär, och kom den 27 fram mot Visby söderport. Förstäderna som omslöto staden i öster och norr hade vid budet om Valdemars annalkande blifvit förstörda för att icke bereda fienden skydd. Men man nöjde sig icke med att försvara sig med tillhjelp af det fasta port-

1 Beviset är anförd t af Styffe, Bidrag till Skandinaviens historia I, inledningen, a. 30.

' L.oogle