Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

sina gårdar samt till och med stänga dem for konungen (s. 384 o. f.). Just denna högadelns benägenhet att anse sig som en särskild del af folket och dess sträfvan att vinna makt och rikedom gjorde det möjligt att så länge kämpa for unionens upprätthållande. Adeln inom de olika länderna höll samman» Danska adelsätter befryndade sig med de svenska och ville gema bosatta sig för alltid i Sverige, till exempel Tottarne (s. 338, 378 o. f.), Gyllenstjemoma och Braheätten. Äfven med de tyska adelsmännen, som inkommo under konung Albrekts tid, ingingo de svenska stormansätterna ofta förbindelser (s. 190).

Liksom kloka regenter försökte inskränka länens antal, så sökte de äfven, allt sedan makten begynte samlas i händerna på de stora slägterna» hvilka representerades i rådet, att något inskränka rådets myndighet. Redan konung Magnus ville genom landslagen nedsätta de verldsliga riksrådens antal till tolf, men det blef icke något allvar dermed. Riksföreståndarne* som i så mycket upptogo konung Magnus1 planer, fingo mottaga häftiga förebråelser för det de ville göra rådet allt fåtaligare. De ville grundlägga en fastare regeringsmakt än unionskonungarne maktade, och det var dem så mycket lättare som de alltid vistades i landet och icke behöfde dela sin makt med några höga embetsmän, med drotsete eller rikshofmästare och marsk.

Mot stormännens växande anspråk och myndighet vädjade till en början konung Magnus till allmogen, hvilken han inbjöd till delaktighet i rikets styrelse genom sin märkliga riksdagskallelse af år 1359 (s. 39). Den revolution i de politiska förhållandena som sålunda tillämnades kom först under det följande århundradet till stånd. Den svenska allmogen, som under Engelbrekt reste sig mot främmande förtryck, visade sig kunna vara en makt i staten och fordrade äfven att som en sådan erkännas. På allmogen stödde sig ock de bemödanden som gjordes att lösgöra Sverige från den nära förbindelsen med Danmark och Norge, till allmogen vädjade riksföreståndarne, när deras ställning hotades från stormännens sida. Under det de löpande ärendena handlades på rådsmötena eller de så kallade herredagarna, var det nu sed* att till öfverläggning om de vigtigaste angelägenheterna sammankallades ombud äfven för de oprivilegierade stånden, borgerskapet och allmogen.

Så återfick folket i sin helhet sitt inflytande, men under helt nya förhållanden. Vid medeltidens början hade Sverige visserligen en konung, men landet var af gammalt splittradt i en mängd, man kan säga, stater, lagmans-dömena, med hvilkas inbyggare, på deras ting, konungen hade att i föreliggande fall rådgöra. Ännu så sent som vid konung Magnus Erikssons upp-höjelse till konung fans det ingen annan för hela landet gemensam representation än den som på Mora äng sammanträdde till konungaval. Den senare medeltidens betydelse för vår politiska utveckling ligger förnämligast deruti, att de skilda bygdernas menigheter växte samman till ett folk. I ett sådant syfte gåfvos landslagarna vid midten af 1300- och 1400-talen, i denna anda förflyttades folkets rätt att deltaga i de stora angelägenheterna från tingen till de allmänna riksmötena. Men folket icke blott blef i utväries måtto ett helt, det kände sig ock vara ett folk, och derför gingo hand i hand