Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

med borttagandet af skiljemurama mellan de gamla landskapen resningen mot de främmande konungarne och krafven på en inhemsk, fosterländsk regering. Det yttre uttrycket för denna rörelse är riksföreståndarskapet. Riks-föreståndame eller rikets höfvidsmän voro, med undantag af den förste, Engelbrekt, män af landets förnämsta ätter, och deras bemödanden att upprätthålla sin makt se derfor vid första anblicken ut som en stormans kamp mot de öfriga stormännen; så uppfattades de ock af de senare, och denna uppfattning har länge gjort sig gällande i historien. Det tvetydiga i deras ställning gjorde riksföreståndames kall vanskligt, striden mot medbroderne i rådet bröt gång efter annan sträfvandet att häfda Sveriges sjelfständighet. En konungs makt hade gifvit en större borgen för ett lyckosamt regemente, men sådan hofsamhet lade riksföreståndame i dagen, att hvarken gamle herr Sten eller herr Svante sträfvade efter konunganamn, såsom förut Karl Knutsson hade gjort. Först under unge herr Stens dagar ansågs det vara tid att komma från det provisoriska tillståndet, ehuru hana död bröt alla planer i detta syfte. Men så lifskraftig var den fosterländska rörelsen i Sverige, att på konung Kristiems blodiga regemente följde Gustaf Erikssons riksföreståndarskap, och med hans konungadome bragtes till fullt förverkligande den sträfvan som beherskar vår medeltids senare skede.

Den pommerske Erik ville grundlägga en stark konungamakt genom att upphäfva en mängd gamla inrättningar, bland dem lagmanstingen. Detta misslyckades, men ju mer landskapen begynte gå upp i riket, desto mindre betydelse fingo dessa ting och lagmäunen, hvilka dock, derest de voro dugliga män, kunde inom lagsagan utöfva ett rätt stort inflytande.

Lagskipningen var i hög grad godtycklig. Ofta gåfvo lagens föreskrifter tillfälle till olika straffbestämmelser, ofta läto domare och nämd förböner gälla. Eftergifterna voro dock stundom allenast skenbara, ehuru för medeltidens uppfattningssätt vigtiga, såsom när mot tidhvarfvets slut borgmästare och råd i Jönköping, på grund af mångas böner, benådade en miss-dådare, som var dömd att mista lifvet med hängning, på sådant sätt att han skulle i stället halshuggas. Bekantskapen med utländska bruk införde en och annan nyhet inom rättegångsväsendet, som ingalunda alltid kan räknas som en förbättring. Så finner man, att under detta tidhvarf användes någon gång tortyr för att framtvinga bekännelser.

I sammanhang med skildringen af de inre förhållandena under konung Albrekts sorgliga tid hafva upplysningar (3. 103) blifvit lemnade om skatternas beskaffenhet, antal och storlek1. Ju mer man tillät skattejorden minskas till förmån för frälset, desto tyngre blefvo bördorna för de återstående skattebönderne, hvilkas lidanden blefvo outhärdliga, när konung Erik från Pom nern befalde deras erläggande i penningar (s. 181). Man måste visserligen snart upphäfva bestämmelsen derom, men bördorna voro tunga, allden-stund de utomordentliga gärderna voro många och frälsemännen och kyrkan alltid ifrade för att fritaga sina bönder äfven från desSa afgifter.

1 Jfr i öfrigt 8. 148 0. f., 181 0. f., 274, 804, 328, 330, 355, 415 0. 8. ▼.

■