Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

Regeringens ombud i landsorten voro fogdarne p& slotten, som förvaltade dem och länen, hade tillsyn öfver befolkningen och uppburo skatterna. Man ladestor vigt vid fästningarnas underhåll, murarna kunde i allmänhet trotsa belägringsartilleriet. Grafvar eller naturliga vattensamlingar omgåfvo* murarna, inom hvilka reste sig hufvudtomet eller kärnan och andra bygnader. Som prof på ansenligare fasten förtjena anföras Stockholms, Helsingborgs (fig. 25—28), Visborgs (fig. 183 och 184), Viborgs och Nyslotts eller Olofeborgs (fig. 290)r som prof på ett mindre fäste kan tjena Openstens, afbildadt fig. 90 och 91, samt de två gotländska kastalerna fig. 72 och 73 (jfr i öfrigt fig. 92, 256, 270 och 365).

Skjutvapnen hade vunnit ganska mycket insteg, bössor (kanoner)r hakebyssor, skerpentiner och »ror» (gevär) ersatte ofta den äldre tidens bli-dor och armborst1, och i sammanhang härmed hotades frälsemannens tungt beväpnade ryttarhär med undergång. För öfrigt, när den fosterländska andan gjorde sig gällande hos allmogen, var denna icke hågad att låta frälset spela den främsta#rolen vid rikets försvar. Folkhären, hvars skyldighet att hörsamma konungens uppbåd aldrig hade upphäfts, fick mot medeltidens slut en större betydelse än den t. ex. under böljan af 1300-talet hade haft. Men deijemte kände man allt mer behof af att ega öfvade krigare, och de krigförande lade sig derfor vinn om att taga i sin tjenst besoldade skaror, hvilka dock allt for ofta hade ett mycket dåligt rykte om sig. Skyldigheten att underhålla de besoldade skarorna tillkom deras herre. Riddare och väpnare hade att lifnära sig och sina följen. De som uppbådades af allmogen erhöllo lifsfornödenheter af dem som fingo sitta hemma.

Den materiela odlingen.

Nlringar. - Handel. - Sjöfart - Myntväsen. - Stadslifvet. - Bygnadsslttet i stidena. - Tyskar i deras styrelse.

Massan af Sveriges befolkning var fortfarande hänvisad till åkerbruket och boskapsskötseln för att lifnära sig. De svenska bergverken2 hade redan tidigt genom sin rika afkastning visat sig vara af stor betydelse, och sar-skildt mot medeltidens slut egnade man dem mycken omsorg. Den betydelse man fäste vid bergsbruket antydes deraf, att när den icke privilegierade delen af det svenska folket utförligt omtalas, plägar den kallas »köpstads-män, bergsmän och meniga allmogen».

Handeln var nästan uteslutande förbehållen städerna, och dessa bade icke alla enahanda rättigheter; icke alla svenska städer voro t. ex. berättigade att drifva handel på utlandet. Men den svenska handeln var ännu mera passiv än aktiv: man var ytterligt beroende af hansestäderna och deras tillförsel. Den vinning hansan hemtade från norden var stor, i synnerhet som de mäktiga städerna icke nöjde sig med den vinst handeln gaf dem, utan till-

En kastmaskin (blida), fig. 37, en stenbössa, fig. 111, en lodbössa, fig. 112.

Om bergslagen och grufvorna se den geografiska öfversigten s. 115—129.